Premiärtur i di röe

Premiärmil på Djurgården i Stockholm. Premiärtur för mina röda DS Racers i Björket i Kristianstad. Dock inte en hel mil, utan "enbart" åtta kilometer, vilket i och för sig inte kändes så bara. Tempot var nämligen högre än vanligt. Snabbdistanstempo. Och det är ju alltid jobbigt. Målet var att försöka hålla mig under 4.30 i kilometersnitt.

Underlaget utgjordes av blöta grusvägar med ett par korta (ca 100 meter) asfaltspartier där jag riktigt kände att jag fick något bättre fart under skorna. De åtta kilometrarna sprangs som fyra varv på en tvåkilometersslinga. Varvbanor är (åtminstone för mig) psykiskt påfrestande.

Efter 13 minuters uppvärmning i 5:40-tempo och sedan tre snabba strides bar det iväg i sommartidskymningen. Hög fokus på klockan de första 100 metrarna för att försäkra mig om att jag inte gick ut för hårt. Planen var att hitta 4.30-tempot och sedan hålla mig där i fyra varv. Efter första varvet trodde jag att det skulle bli svårt, men efter tredje var jag säker på att jag skulle lyckas.

Jag var ordentligt trött men inte helt slut när klockan pep för åttonde gången och jag stannade tvärt, började gå och upptäckte att de stackars vaderna var ordentligt slutkörda. Oj, vad stel jag var. Pust, flämt, stön och stretch och sedan hemåt på stela ben. Mycket, mycket nöjd med kvällen. Och med skorna.

Sträcka (snabbdistans): 8
Tid: 35.40
Tempo: 4:28
Puls: 185

Mösslöst kraftlös

Första rundan utan toppluva på mycket länge. Våren verkar vara här nu. Äntligen! Trots det sköna vädret kände jag mig dock tråkigt platt, matt och kraftlös. Det var väl verkligen jag som drack vatten och var chaufför igår? Jo, det har jag bestämt för mig, även om det inte kändes så.

5:30-tempo var beställt och jag trodde att jag skulle kunna riva av 8k i det tempot med vänsterhandens lillfinger, typ. Men, nej. Trögt. Och värkigt i underbenen under första halvan. Hur skall det kännas i morgon då det står 8k snabbdistans på programmet? Nåja, det ger sig väl.

Sträcka: 8
Tid: 44.08
Tempo: 5:31
Puls: 162

Extremt i St Hans backar

Idag blåser det. Ordentligt. Visserligen brukar det alltid blåsa i Lund, men detta är exceptionellt. Dock hindrade det inte mig och Dunceor att ge oss ut innan lunch med riktning St Hans backar. Det är nästan precis tre kilometer från jobbet till backområdet, vilket känns som en alldeles lagom uppvärmningssträcka. Dessutom helt i linje med vad Sz förespråkar i sitt program. Nice.

Vi var vid gott mod trots blåsten och sprang med någon slags juvenil förväntan över hur backarna skulle se ut och hur det skulle kännas att kuta upp och ner i dem.

Efter lite rekande hittade vi en backe som såg ut att vara både lång och brant nog. Löpningen skuklle få ske på det mjuka gräset då stigarna inte gick upp till topparna utan mer runt fötterna på områdets olika upphöjningar.

Första repetitionen sprangs med stor entusiasm. Dunceor tog täten och hade ett fint steg i sina ultralätta NB RC152. För min del kändes det gött att vara igång och den sköna känslan höll i sig i nästan exakt 36 sekunder. Sen passerade vi trädgränsen och den starka vinden som legat och lurat bak ett gäng buskar gjorde entré. Detta samtidigt som mjölksyran började ansamla sig i de smala benen. Detta samtidigt som jag var framme vid den brantare delen av backen. Scheisse!

Äntligen uppe efter totalt 67 sekunder. Min löparkumpan var då redan på plats på toppen. Fy fan. Det här blir jobbigt. Vi bestämde där och då att fyra repetitioner skulle bli målet för dagen. Något mindre än vad Sz förespråkar, men fullt tillräckligt för mig som kommer från, och mestadels springer i, en av Sveriges plattaste städer.

Urblåsta, bensega och glada joggade vi tillbaka till jobbet. Det här måste vi göra om. Det var ju riktigt kul!

Detaljer om passet

Kravalligt långpass i nya skor

Söndag. Långpassdag. Har sett fram emot det hela veckan. iPoden laddad med lite schysst musik och en och annan podcast. Vätskebältet laddat med både vatten och lite energigivande sliskdricka. Snickers i fickan. Lagom temp och inte mycket vind. Samt nya pjuck på fötterna. Kan ju knappt bli bättre. Kan man tycka.

Men trots de goda förutsättningarna började löpningen ofattbart trögt. Stolpigt, platt och riktigt otrevligt. Dessutom obehag i både vänster OCH höger underben. Hög puls för det låga tempot och allmänt skittrist. Inte ens de tre spanarna, Jonas Hallberg, Helena von Zweigbergk och Calle Norlén kunde få löpningen att flyta. Min veckoliga spanarstund kändes förstörd. Funderade allvarligt på att lägga av och lubba hemåt igen med svansen mellan benen.

Då spanartrion tystnat och det var dags att hitta nåt nytt att lyssna på stannade jag till, masserade vänstervaden lite grand samt rullade mig i iPodens menysystem fram till en P1 Dokumentär, "Bölden som sprack". Låter ju precis lika ballt som jag känner mig, tänkte jag och körde igång. Det visade sig handla om Kungsankravallerna i augusti -87. Eller egentligen om vad som fick det att smälla i Kungsan den där sommarveckan strax innan höstterminen skulle dra igång. En riktigt välberättad historia som på något konstigt sätt fick min löpning att börja funka. Ett "flow" infann sig och rätt som det var så kändes det som att både stelheten och stolpigheten var som bortblåsta.

Resten av passet var en ren njutning och de spenderade 2,5 timmarna kändes mer än lovligt välinvesterade.

Sträcka: 25.3
Tid: 2.29
Tempo: 5.52
Puls: 155

Fegade ur

Kalla mig "fegis". "Chicken". "Mes". Eller benämn mig "mogen". Eller kanske till och med "klok". Spelar egentligen ingen roll vilken etikett som klistras på mig. Faktum kvarstår. Jag hoppade över de planerade 800-metersintervallerna igår.

Under hela dagen hade jag velat lite fram och tillbaka angående det tänkta testpasset. Ska jag? Eller inte? Anledningen till velandet heter känningar i vänster underben. Kan inte sätta fingret på vad det är som känns. Bokstavligt talat. Hittar nämligen ingen smärtpunkt längs skenbenskanten. Det känns bara irriterat.

Kristianstads IP. En annan dag...
Bilden lånad härifrån.

Stack dock ner till idrottsplatsen efter jobbet. Var lite osäker på om jag skulle hinna med hela passet innan det blev för mörkt, men körde ändå igång med några uppvärmningsvarv. Närmare bestämt åtta stycken. Fotbollsspelarna som höll till i närheten undrade nog vad jag höll på med. Varför ligga och småputtra på bana när det finns ett schysst spår i björkskogen bara hundra meter bort?

Efter 3.2 sprungna kilometer togs beslutet. Jag bestämde mig för att strunta i de planerade "slitsamma" 800-metersloppen. Jag var helt enkelt rädd. Inte för smärtan som 800-meterslopp innebär i allmänhet, utan för att jag skulle ge mig in i något som jag sedan bittert skulle få ångra. För att jag skulle ignorera kroppens signaler, om än väldigt svaga, att det kanske inte är läge för stora påfrestningar.

Resultatet för kvällen blev att jag lämnade löparbanorna, gav mig ut i Södra Björket och avverkade en improviserad tempostege över en halvmil i fredagskvällsskymningen. Så trött fick jag bli, men på ett mer skonsamt sätt än 12 tuffa varv på bana.

Sträcka: 8.24
Tid: 42.08
Tempo: 5:06
Puls: 163/187

Kortintervaller from hell

Bloggrubriker kan ibland vara lite småknepiga att "hitta". Dock inte idag. 400-metersintervallerna höll på att fullständigt ta knäcken på mig. Sprang dem nere i björket på en bana som jag med hjälp av Polaren mätte upp till cirka 400 meter. Banan är en del av en slinga på ungefär 650 meter, vilket gav mig en gå/joggvila på 250 meter mellan loppen.

Måltid per 400-lopp: 85 sekunder, som vanligt enligt Mäster själv. Efter knappt tre kilometers uppvärmning och tre stycken hundrameters-strides störtar jag iväg på den första repetitionen.

Håller nästan på att krokna efter halva sträckan. Har jag kanske gått ut för hårt? Förmodligen. Stapplar i mål och kollar klockan: 87 sekunder. Fy fan, det här blir jobbigt. Är Mäster helt från vettet? Lunkar de 250 metrarna till starten på nästa varv. Resultatet av resterande repetitioner synes nedan. Kan berätta att det var slitigt idag. Blodsmaksslitigt.

Slutligen vill jag önska alla sextimmarslöpare LYCKA TILL i Skövde i morgon!

Hade någon i kväll frågat mig vilket jag hellre gjort; sprungit ytterligare en repetition eller sex timmar i Skövde i morgon, hade jag nog fasen valt Skövde...

Easy Piecy

Ibland kan det vara riktigt härligt att springa. Ibland kan det vara tungt och slitigt. Och ibland känns det som idag: Bara helt sanslöst fantastiskt superskönt och lätt. Bra balans, bra rytm, bra flyt. Lätt, lätt. Tripp, tripp. Lätt framåtböjd. Ren njutning.

Idag njöts det runt Pildammsparken i Malmö. Halvannan kilometers transportsträcka dit, tre varv runt parken och tillbaka. Träffade många löpande malmöbor på min 12k-runda. Och en hel del icke-löpande också. Bland annat två snubbar som uttryckte sin åsikt vad gällde mina orangea DS Trainers. "Fiula skior!". Vände mig om och gav dem fingret. Tummen. Upp. Det var en sån dag idag.

Sträcka: 12
Tid: 63
Tempo: 5:17
Puls: 162/172

Sliten

Sliten i benen. Kvällens 7.2k på Näsby Fält gick trögt. Ont i bägge underbenen, framförallt i vaderna. Garanterat snabbdistansen häromdagen som spökar. Kombinerat med att jag sprungit lite varje dag sedan dess. Nu är det ett par dagars vila som gäller. Ja, jag säger då det. Inte mycket det fina tål...

Sträcka: 7.2
Tempo: 5:17
Puls: 168

Snabbdistans värd namnet

Idag gick det undan. Tjohoo!

Efter fyra sköna asfaltskilometer i 6:30-tempo tillsammans med frun, som idag hade riktigt bra flyt i löpningen, var det dags för mig att ge mig i kast med dagens utmaning; Snabbdistans. Egentligen var det tänkt att det skulle köras backintervaller, men det är ju så fantastiskt dåligt med backar i denna stad, så jag bestämde redan i morse för att byta ut det mot en snabbdistans om sex kilometer.

Jag satte av i bra fart hemifrån med riktning Björket. En snabb titt på klockan efter 200 meter berättar för mig att det går alldeles för fort (3:40min/km). Det blir ofta så i början av snabbdistanserna. Förmodligen beror det på de "strides" jag på inrådan av Mäster Sz genomför innan jag kör igång. I dessa "strides" är det full fart mot slutet och det är precis som att kroppen med hjälp av dessa ruscher vant sig vid ett riktigt högt tempo och drar iväg som skjuten ur en kanon då passet börjar.

Jag stillar mig en aning, men ligger ändå på lite mer än vanligt. Första kilometern avverkas på 4.16. Ojdå. Ska detta verkligen hålla? Nästa kilometer, som också den springs på asfalt går ännu lite fortare, 4.11, och jag är redan trött. Kommer ner i Björket och fortsätter löpningen på de blöta gruscykelvägarna. Ett "varv" i första delen av Björket är två kilometer långt och min plan är att köra två sådana varv.

Efter första varvet där kilometertiderna ligger på 4.18 är jag rejält trött. En titt på pulsklockan talar om för mig att pulsen ligger precis strax under 200-strecket, vilket är riktigt, riktigt högt, även för mig. Jag beslutar mig för att korta snabbdelen till en halvmil. Känns onödigt att riskera något. Det är ju ändå bara träning. Femte och sista kilometern görs på 4.17,9 vilket är på tiondelen samma tid som på den fjärde. Det är ju helt sjukt. Vad är sannolikheten?

Summa summarum fem snabbkilometer i jämnt och fint tempo vilket ledde till nytt personligt på 5k. Trött i bena och lite känningar i höger hälsena. Nedvarvningen gjordes i sällskap med gamla kända Kristianstadsbor som kom förbijoggandes då jag pustandes stod och stretchade lite lätt efter halvmilstriumfen.

I morgon är det tänkt att jag och Dunceor ska lunchjogga ihop nere i Lund. Han har beställt återhämtningsjoggtempo och jag är just nu väldigt glad för det.

Sträcka (snabbdistans): 5.0
Tid: 21.22
Tempo: 4.16
Puls: 191/198

Slut på långpasstorkan

Tar en titt i träningsloggen på jogg.se och konstaterar att det inte blev ett enda långpass under februari månad. Anledningarna var flera. Bland dessa är "halsåkomman" som jag drog på mig i Kina den största. Ja, om man skall vara helt ärlig så störde faktiskt kinaresan som sådan löpningen en del. Jag skulle bland annat kört ett långpass den söndag jag for, men detta blev kraftigt avkortat.

Då jag denna avresesöndag varit ute en knapp timme och ett alltför stort antal saker som jag inte fick glömma att packa ner dykt upp i skallen, började jag känna paniken stiga och jag avbröt ganska abrupt. Egentligen helt i onödan. Jag hade lätt hunnit med både långpass och packning, men oron i kroppen tog överhanden. Och givetvis hade jag helt och hållet mig själv att skylla. Jag kunde ju faktiskt ha packat dagen innan. Men det gjorde jag alltså inte. Så till er som redan konstaterat min planeringsmiss kan jag bara säga: Ja, ni har helt rätt!

Nåväl, det var då och nu är nu. Mars månads ankomst skulle igår firas med just ett långpass. Jag skulle äntligen göra slut på torkan. Tog en titt i Mäster Szalkais 3.30-program och såg att han för denna dag förespråkar 22 kilometer. Jag tog detta som ett riktmärke, men tänkte samtidigt att det kanske räcker med 20 då jag haft ett nästan två veckor långt löpuppehåll under den gångna månaden.

Jag gav mig ut på mitt kära fält som nu nästan helt blivit kvitt vinterskruden och på vissa ställen istället stolt visade upp härligt leriga grusvägar. Det var hyfsat tungsprunget på vissa sträckor och vinden som låg emot gjorde också sitt till för att den gänglige kroppen faktiskt skulle få jobba lite. Ett ställe som jag nog aldrig tänkt på att jag känt mig trött i tidigare var höfterna. De kändes rejält stela och sömniga under min framfart på lervägarna. Jaja, de har väl också rätt att vara lite motsträviga ibland.

Efter drygt en mil på fältet kom jag ut på ett något mer lättsprunget underlag. Asfalten kändes stabil och skön under mina Adistars och jag studsade ut på Härlövsängaleden. Ganske snart bytte jag åter underlag då jag vek av leden och gav mig ut på Kanulhusspången; en trevlig träspång som ringlar sig fram genom delar av vårt fenomenala vattenrike. Löpningen började nu flyta på riktigt bra och det kändes lättare för varje steg. Ingvar och spanartrion som hållt mig sällskap ett tag tystnade till tonerna av Toots Thielemans och jag bytte till kära gamle Marley vars gungande takter fick mig på extra gott humör.

Exakt två timmar efter det att jag gett mig iväg var jag återigen hemma. Svettig, hungrig och rejält urblåst ställde jag mig på uteplatsen och körde en lätt stretch av mina, vid det laget, lagom möra löpmuskler.

Åh, kära långpass. Så oerhört skönt att ha fått spendera lite kvalitetstid med dig igen! Och detta samtidigt som Daniel Thynell fixade sin tredje seger i Vasaloppet. Lyfter på toppluvan och gratulerar!

Sträcka: 20.6
Tid: 120
Tempo: 5:50
Puls: 154

Balanslöpning

Äntligen tillbaks i spåren. Och dessutom i strålande solsken. Kineshalsen som gäckat mina löpambitioner i snart två veckor verkar nu äntligen ha gett med sig. Provade vingarna i dag under lunchen. Slängde på mig löparkläderna (bara det gav en lyckokänsla) och gav mig ut på Näsby Fält för dryga sju kilometers lätt distans i lagom komfortfart.

Den snö som kommit över min del av Sverige under min Kinavistelse verkade ha fått ge sig mot solens värmande strålar. Det var på sköna grusvägar som min löpning inleddes. Underlaget skulle dock förändras (till det sämre) allteftersom jag kom längre och längre ut på rundan. På vissa ställen var det verkligen bus-halt att ta sig fram på de dubblösa skorna jag sprang i. Och andra delar av rundan bjöd på ett halvmjukt snötäcke som satte prov på balansen i den för tillfället något löpovana kroppen.

Vrister och leder fick jobba mer än jag förväntat mig och den sedan sex månader stukade vänstran fick verkligen bekänna färg. Den höll. Och planen att springa lite lugnt höll också. Så skönt att få vara tillbaka. Hoppas nu bara inte att hals-uslingen blir arg och finner på nåt nytt jävelskap.

Sträcka: 7.5
Tempo: 5:30
Puls: 156

Kinesiska halsar och usla pass

Det harklas mycket i Kina. Djupa, ljudliga, harklingar som oftast resulterar i riktigt motbjudande spottloskor. Och detta pågår överallt; på gator och torg, på toaletter, i taxibilar. Under mina vistelser i landet har jag lite smått äcklad undrat varför detta ganska osmakliga beteende är så utbrett. Nu förstår jag.

Min senaste resa till Kina avslutades i onsdags. Det skulle ha blivit en resa där jobb skulle kombineras både med en liten semesteravstickare till Shanghai, kära återseenden samt en hel del löpning på olika platser i det gigantiska landet. Dock blir det ju som känt inte alltid riktigt som man tänkt sig.

Men det började bra. Den Airbus A330-341 som tog oss från Köpenhamn till Beijing landade på självaste Lanternfestivaldagen, första fullmånen efter det kinesiska nyåret. Detta skulle ju definitivt firas. Och detta hemma hos en av våra kinesiska kollegor. Skitkul. Jag och J tog oss dit i taxi och bevittnade på vägen dit ett artilleri av kinesiska smällare och raketer. Ett fullständigt hämningslöst skjutande som pågick i timtals under hela kvällen. Ända fram till midnatt då allting plötsligt avstannade. Då inföll nämligen skjutförbudet. Ett förbud som enligt uppgift sträcker sig ända fram till nästa nyår, då oxens år tar slut och tigerns tar vid.

Påföljande morgon gav vi oss ut på en efterlängtad löprunda på Beijings gator i Chaoyang-distriktet. Ett pass där vi bland annat försökte skaka av oss en del av den jetlag vi återigen drabbats av. Det visade sig bli en ordentlig sick-sack-löpning då trottoarerna vi flöt fram på var fullständigt överfyllda med resterna från gårdagskvällens febrila fyrverkerismällande. Extrapersonal hade kallats in för att så snabbt som möjligt sopa ihop det papper som tidigare höljt svartkrutet i de miljontals bomber som briserat under Lanternfestivalens sista timmar. Jag önskar jag hade haft kameran med mig, för denna syn var något utöver det vanliga.

Löpningen flöt på fint trots slalomspringandet och det hela utvecklades till en spontan progressiv tempolöpning över en dryg halvmil. Det hela avslutades med halvannan kilometers nedvarvning, poolbesök på hotellets gymanläggning, bastu och dusch. Därefter gled man, som en ny människa, ner i frukostmatsalen och satte i sig både bacon, omelett och bakade bönor.

Morgonen därpå bjöd också på löpning. Denna gång i sällskap med inte mindre än tre kollegor. Det visade sig nämligen att det var många som lockats av tanken att springa i Beijing då de hört mina och Js berättelser från förra trippen. Löpningen gick i ett högst moderat tempo som faktiskt var påkallat av mig. Jag ville inte busa på för hårt för att undvika att slita för mycket på kroppen och underbenen. Det skulle ju bli fler rundor i Kina. Många fler, var det tänkt.

Facit för morgon nummer två blev åtta kilometers trevlig pratfartsjogging på både gamla, kända samt även lite nya löpvägar. Kul att hitta nya leder. Kul att få känna sig lite djärv i storstadsdjungeln...

Tredje morgonen hade jag bestämt mig för att vila. De stenhårda trottoarerna hade fått mina benhinnor att vifta med viloflaggen. Löpning på hårt underlag tre dagar i rad är för tufft för dem och det är bara att lyda. Tog sovmorgon och var inte i poolen förrän klockan 07.30. So far, so good. Två hyggliga pass och ett planerat inställt dito.

Alla pass är dock inte lika lyckade. Vissa är tvärtemot behäftade med riktigt usel kvalitet. Innan vi gav oss iväg tog jag en extra titt i min resehandling, passet, för att kontrollera att det verkligen var mitt och inte någon annan familjemedlems. Jag tyckte då jag vek upp det för att beskåda min passfoto-nuna att det knakade oroväckande mycket i plasten. Jag kommer ihåg att jag tänkte: "Det låter ju som om plasten i lamineringssömmen håller på att spricka. Men så illa kan det väl ändå inte vara? Det borde ju vara tillverkat av ett högkvalitativt icke-självsprickande material. Det är ju ändå en otroligt viktig handling då man befinner sig utanför landets gränser".

Jag tänkte sedan inte speciellt mycket mer på det utan stoppade ner passet och begav mig mot Kastrups flygplats. Allt flöt på fint och passet, som kontrollerades både avigt och rätt under både ut- och inresa, verkade hålla för den relativt brutala behandling som det utsattes för. Ända tills vi kom fram till hotellet. Då orkade det inte hålla emot längre, utan sprack i sömmen där den laminerade sidan sitter vidhäftad. Det här är ju inte alls bra. Sidan satt kvar, men hängde på en mycket skör tråd. Piss!

Resultatet av denna incident blev ett besök på Svenska Ambassaden i Beijing där det införskaffades ett sött litet rosa provisoriskt pass. Utan visum! Det satt ju i originalpasset som nu inte var giltigt längre. Ajfan. Hur skall det här gå? Vad är det för kvalitetssäkring på passutfärdarmyndigheten egentligen? Sånt här skall ju inte behöva hända! Men det gör det, fick jag reda på. Alldeles för ofta. Uselt är ordet. Mycket uselt.

Fjärde morgonen i Beijing skulle det åter få springas. Nu skulle benhinnorna ha fått sin behövliga vila och ett snabbpass var på programmet. Men det blev inte så. Inte för min del i alla fall. Jag hade nämligen börjat låta som många av de kineser som jag tidigare höjt på ögonbrynen åt. Djupa harklingar, hostningar och andra obehagliga ljud. Allt för att bli kvitt den påtagliga mängd grönfärgad materia som parkerat sig i halsen min. Mycket otrevligt vill jag lova. Dessutom med en medföljande smärta på vänstra halssidan ända upp i örat. Det kändes inte alls bra. När jag satt ombytt och klar på sängkanten på torsdagsmorgonen och kikade på pulsklockan, såg jag att pulsen låg ungefär 30 slag högre än normalt. Ajdå. Det fanns inget annat att göra än att meddela resten av löpargruppen att "den långe fegar ur". Ytterst irriterande. På många sätt.

Min "kineshals" har tvingat mig att hålla mig borta från löpningen sedan denna torsdagsmorgon. Således blev det inga löpande besök i Olympiska parken, inget löpande på kinesiska muren, inget långpass bland skyskraporna i Shanghais finanskvarter. Slemmet fick mig alltså på fall och jag kämpar ännu mot det. Jag känner dock att jag har segervittring nu. Låtom oss hoppas att jag har rätt. Löpabstinensen börjar nämligen bli högst påtaglig.

Hal snabbis

Körde ett snabblopp idag. Skulle enligt schemat gjorts i tisdags, men rebellisk som jag är bytte jag plats på dagens och tisdagens pass. Mest på grund av att jag var så fruktansvärt trött och sliten häromdagen att snabblopp inte fanns på kartan.

Planen var att springa de sex snabba kilometrarna på de grusbelagda cykelstigarna i Björket. Den planen grusades ganska ordentligt. På grund av underlagets beskaffenhet. Den lilla snön som kommit idag låg så smått kvar inne i björkskogen och gjorde cykelstigarna såphala. Kasade omkring på mina DS Trainers den första kilometern som en svartklädd tvåbent Bambi.

Bestämde mig ganska snart för att fortsätta ut ur skogen mot den snöfria asfalten med en klart mer tilltalande friktionskoefficient. Sagt och gjort. Asfaltslöpning fick det bli. Hittade ett rätt så skönt snabbtempo och det tuffade på riktigt fint.

Dock var jag väldigt glad när klockan pep 6 km. Stannade och pustade i gamla kända villakvarter. Stretchade lite lätt och begav mig sedan på skönt trötta ben de knappa tre kilometrarna hemåt. Hem till vatten, Gainomax, ispåsar och en varm dusch. Samt min helsköna familj. Kan det bli mycket bättre?

Sträcka (snabblopp): 6
Tempo: 4:30
Puls: 179/186

Utmanad

Tildo och Söderbruttan Helena skickade en passning i den pågående Utmaningen som den senaste tiden spritt sig som en löpeld genom vår kära Bloggosfär. Ber om ursäkt för den sena responsen, men bättre sent än aldrig, eller vad man nu brukar säga. Då kör vi.

1. Vilken typ av löpare är du?
En feel-good-löpare utan några alltför höga ambitioner vad gäller placeringar i lopp, tider etc. Åtminstone inte för tillfället. Kan säkert bero på min rookie-status vad gäller löpning i tävlingsformat.

2. Hur länge har du löpt?
I snart tre år. Blev tillsagd av mig själv en vårdag i April 2006 under en solitud promenad på Näsby fält att nu är det dags för mig att bli en löpare. Och så blev det.

3. Hur mycket löper du per vecka?
40-50 km. Skall förhoppningsvis bli lite mer framåt våren.

4. Vilket är ditt "feelgood" tempo?
Hmmm. Om jag svarat på frågan innan jag mer intensivt började umgås med Dr Maffetone skulle jag nog svarat typ 5:00. Eller kanske 5:15. För då visste jag inte bättre… Men nu? 5:30 kanske. I vissa fall till och med 6-minuterstempo. Då kan man springa långt, långt utan att få ont och utan att bli särskilt trött. Och det är riktigt gött. Bor det månne en Ultra-wannabe i mig?

5. Vid vilken ålder började du springa?
37.

6. Vilka andra sporter utövar du regebundet?
Regelbundet vete fasen. Inte året om i varje fall. Mountainbike på den varmare delen av året. Likadant med golfen. Det var längesedan jag spelade vintergolf.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Egentligen ingenting. Men det som oftast följer med är min pulsklocka. Och mina X-Socks kompressionsstrumpor. På långpass tar jag dessutom med min iPod laddat med lite P1-Spanare varvat med skön reggae och kanske en och annan dokumentär om andan faller på. Och så mitt Perfekta vätskebälte.

8. Varför springer du?
För att det är en del av mitt IKIGAI.

9. Har du någon gång ljugit för att få springa? Hur löd lögnen?
Nej.

10. Hur ofta köper du skor?
Hittills ungefär en gång per säsong. Den senaste säsongen köpta jag dock två par. Ett par med mer dämpning, ett par med lite mindre. Känns bra att växla mellan dessa två par.

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?
Då jag känner att jag är i behov av nåt nytt. Faktiskt inte så mycket spontaninköp.

12. Var/hur handlar du utrustningen?
Nästan uteslutande på Löplabbet i Kristianstad. Men det finns dock undantag. Det senaste gjordes när jag träffade IF Linnéas ambulerande coach/löpklädessäljare i förra veckan. Då blev det en svart lättvikts-skaljacka med IF Linnéa-tryck. Snygg. Och snabb.

13. När föredrar du att springa?
Springer helst i dagsljus för att kunna komplettera själva löpupplevelsen med visuella intryck.

14. Hur ofta tävlar du?
Sällan. Har funderat på det där med tävlingar. Är det verkligen jag? Att tävla i löpning. Ibland får jag för mig att jag i år anmält mig till både Göteborgsvavet och Stockholm Marathon bara för att ha något vettigt, påtagligt att svara när folk i min omgivning ställer frågan om jag har något speciellt mål med all min löpning. Att snöa in på mer filosofiska resonemang och tala om nån slags högre tillfredsställelse orkas inte med i alla sällskap.

En annan stor anledning att anmäla sig till (och sedan gärna också springa) lopp är den sociala biten. Det blir liksom någonting att samlas kring, prata om, löpnördar emellan. Och visst är det kul att mäta sig. Absolut. Men i mitt fall än så länge enbart mot mig själv. Hur andra springer kan jag inte göra något åt. Och om de springer fortare än jag så är det ju kul för dem. Men inte speciellt ledsamt för mig. Hm, fasen vad nobelt och pretto det där lät. Det värsta är att det är för mig helt sant…. Ööhhh nu ska vi se, vad var frågan egentligen?

15. Vilka distanser?
Vet ej. Har bara sprungit ett lopp och det var en halvmara i Göteborg i fjol. Det var rätt så skojsigt trots att den förbannade inflammationen i vänster benhinna som hade förföljt mig under hela våren även insisterade på att få följa med under hela varvet.... Så, för att inte prata om saker jag inte har den blekaste aning om så måste mitt svar bli Halvmarathon. Dock så är jag ju som sagt anmäld till både Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon i år, så svaret får kanske istället bli Halvmarathon och Marathon.

16. Vilken är favoritdistansen?
Ja, vad ska man svara på den? Förhoppningsvis marathon, men om den vet jag intet. Halvmarathon, då? Ok.

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?
Nej. Ibland springer jag och fnular på framtida blogginlägg, och då gärna på rubriker. Ibland svävar tankarna helt fritt hit och dit. När det skall springas fort och jag börjar bli trött så fokuserar jag på andningen och steget. Och säger till mig själv att slappna av i axlarna.

18. Vilken typ av vätska dricker du?
Vatten. Ibland "Powerade" (Citrus).

19. Springer du helst i grupp eller ensam?
Springer gärna i grupp när tillfälle bjuds. Det blir dock inte alltför ofta här nere i myllan. Men det är fint så. Ensamlöpningen är nämligen väldigt viktig för mig. Då får jag tid att reflektera. Och att rensa ut gammalt skit och fundera på nytt. Det är oftast under ensamlångpassen som det där fenomenalt sköna inre lugnet infinner sig. Och det är lika skönt som nödvändigt.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Vatten, lätt stretch, gainomax, ispåse på underbenens insida, mat.

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Intervaller. Gärna lite längre sådana. 1000-meters/fyraminuters.

22. Vart blir du oftast skadad?
Oftast? Eller mest/under längst tid, kanske? Då blir svaret: Benhinnorna. Eller vänster benhinna. På underbenets insida. Segdragen inflammation i fjol. Inget kul alls kan jag meddela.

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Ultraschmultras Hornstull-Järna. Öppet spår-LL, gärna med Jumper. NY Marathon. Men närmast drömmer jag om att den 30 maj i år få glida in på Stadion med armarna sträckta mot skyn, ett stort leende på läpparna, tårarna rinnande nerför kinderna, med fru och mina två barn jublandes på läktaren. Ja jädrar vad jag längtar!

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Salma Hayek.

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?
Liu Xiang. För att försöka ta reda på vad som verkligen menas med "att ha press på sig".

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?
Hmmm? Dolph?. ;-)

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?
Finns det några som inte blivit "drabbade"? Magda? Har hon lyckats ducka? Hehe, inte nu längre. Och Kalmar-Henke! Han borde bikta sig tycker jag. Sedan skulle jag vilja skicka passningen till en gammal kollega som jag tror fortfarande kikar in på min blogg då och då. Hz! Hoho! Hör du mig? Du kan få låna mitt kommentarsfält om du är snäll :-).

The Running man and his turning torso

Så är ytterligare en vecka lagd till handlingarna. Den femte under 2009. Den nionde i Sz's Stockholm marathonprogram. En vecka fylld av avtrycksgivande händelser såsom infriade löften, inspirerande möten, tårfyllda avsked och underhållande sociala evenemang. Och däremellan en hel del löpning.

Löpmässigt inleddes veckan i tisdags med en fartlek på hemmaplan där kroppen för första gången på länge kändes riktigt tung. De lätta skuttande stegen som förra helgen bjöd på var som bortblåsta. Jag avverkade dock passet och det visade sig att det inte blev så tokigt. På kvällen då jag stod och funderade på vad jag skulle packa ner i väskan för resten av veckans aktiviteter i södra Skåne kände jag mig faktiskt riktigt nöjd.

Första stopp Mossbylund utanför Skivarp, utanför Skurup en bit från Ystad. Sista modulen på den jobbrelaterade utbildningen stod på programmet. Dagarna tre bland högst inspirerande, varma och underbara människor som visade sig bli precis så fulländade som jag bara kunnat hoppas. Alla underbara människor på kursen var förstås en av de stora höjdpunkterna. En ny bekanskap i form av en 31-årig synnerligen kompetent och inspirerande kursledare vid namn Carl Lindeborg var en annan. Avslappnad morgonjogg i pannlampssken med Linnéacoach Nisse en tredje.

Morgonjogg, ja. Trots god mat, gott att dricka och relativt sen sänggång på onsdagskvällen lyckades vi ”masa” oss upp i ottan och stod redo på Mossbylunds gårdsplan exakt klockan 06.00 i den klara och kalla skånska januarimorgonen. Min Stockholmsvän iklädd kortbyxor… ”Ja vadå? Vi e väl i Skåne?” blev hans svar när jag ställde mig lite undrande över hans klädval. Sicken sköning!

Planen att springa en halvmil västerut längs vattnet på riksväg 9 (för att sedan vända om och springa samma väg tillbaka) höll i sig och vi hade en riktigt trevlig runda i lugnt och behagligt prattempo. Snacket handlade (konstigt nog… not) i stort sett uteslutande om löpning. Den påföljande frukosten, för min del bestående av müsli med russin och mjölk, danska rågbrödsmackor med lufttorkad skinka, salami, tomat och paprika, kaffe och apelsinjuice, smakade förstås precis så bra som bara en post-running frukost kan göra.

Veckans tredje runda gjordes nere i Västra Hamnen i Malmö, bland bryggor, "öppna" hundrastplatser (Huga!) och skruvade byggnader. Anledningen till att lägga lördagsrundan i Malmö var inte mindre än två andra, icke utbildningsrelaterade, sammankomster. Bägge turligt nog förlagda till samma stad.

När jag och Mr R sprang omkring bland alla arkitekturiskt spännande och för mig väldigt tilltalande fastigheter sneglade jag då och då upp mot det högsta och mest spektakulära av husen. En otrolig skapelse. Fascinerande! Jag sprang och försökte hitta någon underfundig litterär formulering innehållande det engelska namnet på Santiago Calatravas vridna skapelse utan att egentligen nå fram till något speciellt kittlande.

Vad jag inte visste då var att sju timmar senare, på en Tapasrestaurang vid David Halls torg, skulle en bekant nämna att hon vunnit en privat ’The next James Bond movie title’-tävling med den för mig dagen till ära väldigt passande titeln: The running man and his Turning Torso. Eller om det kanske var "...going man..."? Äh, strunt samma. Som min gode engelska vän Dave Smith brukar säga: "Don’t let the truth stand in the way of a good story...". Och running passar ju så mycket bättre.

För sprang gjorde jag. Inte så speciellt jättefort. Men otroligt lätt. Jag fick faktiskt medvetet hålla igen för att kunna hålla det överenskomna 5.30-tempot. Så fort tankarna började sväva gled tempot upp i fem blankt och därunder. Utan att kännas det minsta ansträngande. En perfekt lättdistans i min nyinköpta nästan helt viktlösa IF Linnéa skal-jacka. Äkta lycka för en äkta löparnörd.

Då jag ikväll klockan 18.30 anlände hemmet såg jag på min älskade fru att långpass inte var att tänka på. Jag kunde absolut hålla med henne. Det hade blivit lite för bra och skadat mer än gjort nytta. Kompromissen hette tempopass, version lättare. Det tempopass som jag egentligen skulle kört i torsdags fick jag ta ikväll istället. Kändes inte lika lätt som löpningen igår, men heller inte tungt som i tisdags. I de små, små drivor som bildats efter dagens snöyra gav jag mig ut neråt Björket där jag på grusstigarna sprang i ett tempo som jag väl får kalla för tempo-tempo. Svettig blev jag i varje fall. Och lycklig. Igen.

Sammanlagt blev det dryga 40 kilometer. Inte riktigt den mängd som Sz förespråkar för aktuell vecka i sitt schema. Men vad gör man när så mycket annat av livets goda skall få plats?

…sedan har det visst dumpit ner en Utmaning mitt i alltihopa… Från ingen mindre än Tildo itself. Filar lite på den. Återkommer.

Spring

Spring, Frühling, 春天, Vår, ...

Vilken dag! Vilket väder! Fyra grader varmt. I stort sett vindstilla. Tjugo kilometer osprunget långpass framför sig. Total lycka. Grusvägarna på fältet rejält leriga på vissa ställen. Ett säkert vårtecken. Fullt med kvittrande fåglar i träden. Ännu en indikation på att vi går mot varmare tider. Gräset på några förbisprungna fotbollsplaner grönare än vanligt. Det måste vara våren som är i antågande.

Inledde passet tillsammans med frun. Lugnt och skönt. En halvmil i 7-tempo. Sedan vidare på egen hand. Lite asfalt, lite cykelgrusvägar, lite skogsstigar. Perfekt kombination. Tiden flög fram. Ett bra betyg. Ingvar Storm & co höll mig sällskap på en del av resan. Spanartrions framtidskåserier alltid ett trevligt inslag under söndagarnas löprundor.

Knappt två timmar senare hemma igen. Ispåsar på underbenen. Dricka i strupen. Ännu ett härligt pass till ända. Eufori.

Sträcka: 19.3
Tid: 1.56
Tempo: 6:00
Puls: 143/165

Årets första åttahundringar

Sprang 800-ingar idag. Programenligt. Mäster befaller, jag lyder. Passet kan summeras med ett ord: Kul. En något mer fyllig beskrivning skulle kunna innehålla ord som nykommet, inspirerande, jobbigt, roligt, svettigt.

Kristianstads IP utgjorde skådeplats. Ett helt gäng fotbollssnubbar på de kringliggande grusplanerna. Jag ensam på de röda löparbanorna. Som en lång svart stafettpinne färdades jag varv efter varv och läste det som stod skrivet här och där på banorna. "300", "Mile", "4x400", "80", etc. Undrar om det är fler än jag som springer och glor på och läser de på gummimattan påmålande siffrorna då de kör idrottsplatsintervaller?

Givetvis gick jag ut lite för hårt de första 200, precis som förra gången. Förra gången, ja... Jisses, det är ju över ett helt år sedan nu. Tänk vad tiden går. Och tänk vad skönt att vara tillbaka bland intervaller, fartlekar och långpass. Tjoho!

Som högsta uppmätta hastighet under de fem åttahundrametersloppen läser jag i klockans display 3:20 min/km (dvs ett något långsamt marathontempo för Mäster & co. Ger en sluttid på 2h20...!!). Det måste ha varit precis i början av första intervallen för då gick det som sagt på tok för fort. Efter ett tag hittade jag dock en bra rytm. Trippade fram i ca 4:15-tempo under resten av intervallerna. Kändes ganska lagom. Mjölksyreförnimmelse, men aldrig någon direkt stumhet i benen.

Resultat:
1. 3.18 (178/187)
2. 3.23 (179/188)
3. 3.27 (176/187)
4. 3.25 (177/189)
5. 3.19 (178/191)
Snitt: 3.22 (178/188)

Amour

Kärlek. Ren och pur kärlek. Det är precis vad känner för löpningen just nu. En gråmulen och vädermässigt egentligen urtrist januarisöndag utvecklades idag till en riktigt fantastisk löpupplevelse. Ett pass där jag från allra första till absolut sista steget kände mig lätt, lätt och där pulsen höll sig i de lägre regionerna trots att långpassfarten var något högre än brukligt.

Lite synd att jag inte fick dela denna lyckokänsla med någon där ute i Kristianstads vattenrike. Delad glädje är ju dubbel glädje som det heter. Men när jag tänker efter hade nog inte glädjen varit möjlig att dubbla. För idag var glädjen total när jag gled fram över spångar och grusvägar och lät mina tankar flöda fritt.

Idag spelade det ingen roll att världen är inne i den tyngsta recessionen på mången dar, att branchen jag jobbar i är under press, att företaget jag jobbar för i fredags presenterade ett surt bokslut, att vi har ett nytt sparprogram att se fram emot. Allt det där kändes helt enkelt sekundärt under min framfart i den fuktiga Skåneluften. Som om inga dåliga nyheter kunde tränga igenom min lyckobubbla. En skön känsla.

Sträcka: 18.4
Tid: 1.47
Tempo: 5:48
Puls: 147/162

Snöyrande lunchlöp

Förmiddagens telefonkonferens med kollegorna i Beijing avklarad. Det snöar ute. Rejält. Horisontellt dessutom. Snart lunch. Dags för dagens löpning. Härligt! Jag och J byter om och gör oss redo för 10 km lätt distans.

Jag verkligen gillar övriga kollegors höjda ögonbryn och idiotförklarande blick. SKA NI SPRINGA? NU? I DET HÄR VÄDRET? Javisst. Som om det är det självklaraste saken i världen. Och det är det ju. I min värld.

Springer ner till Hässleholmsgårdens 5,5 km långa kuperade spår. Halt och eländigt på vägen dit. Hårt packad snö i spåren på slingan. Slipper vinden inne i skogen. Skönt! Har flås nog att snacka skit hela vägen. Således perfekt lätt distansfart. Ingen koll på pulsen då klockan är inskickad för batteri- och rembyte. Känns märkligt att inte ha den på armen. Den har ju suttit där de senaste 18 månaderna.

Kommer tillbaka till kontoret 53 minuter och 9,3 kilometer efter det att vi gett oss ut. Lagom varma. Lagom snöblöta. Och mycket lyckliga. Det här är livet.

Kall smog

Vid Mao! Kolla! En etthundranittiofyra centimeter lång och gänglig svensk på Beijings gator så här groteskt tidigt på den kalla mörka morgonkvisten. Vad skall detta betyda? Säkerligen något jävelskap på gång. Släpp hundarna på honom!

Ett helt koppel pekingeser (eller om det var någon annan golvmoppsvariant) var ute efter mina hälsenor alternativt mina vader. Tur jag hade löpsällskap. Stackars J fick agera sköld ett antal gånger. Finns det terapi för hundskräck?

Det började med ett extrainkallat och hastigt bestämt möte på jobbet. Knappt två veckor senare satt jag och fem kollegor, nyvaccinerade och glada, och sippade Bombay & Tonic på en SAS-märkt Airbus med riktning Beijing. I resväskan låg ett par orangea DS Trainers och trängdes med min vinterlöpoutfit och alldeles för mycket andra kläder. Hade jag bara vetat vad jag vet idag skulle resväskan enbart innehållit träningskläderna. I övrigt skulle den vara i stort sett tom. Kläder köper man nämligen lämpligast i det land där de produceras. Det är sjukt billigt. Till och med för oss som inte är kända för att varken vara speciellt roade av eller speciellt bra på att pruta.

Jag och Mao

Det var en intensiv och mycket intressant resa.

I en stad med åsna, sjögurka och friterade ankhuvuden på menyn, med tretton fnissande servitriser på dussinet på restaurangerna, med bastuvarma konferensrum och taxibilar, med ett överflöd av prakt och bladguld i palatsen i den förbjudna delen, med paradgator breda som… Beijings paradgator blir intrycken både många och starka.

Rent och snyggt i Förbjudna Staden

Men trots alla dessa fantastiska människor vi mötte, all utsökt mat vi med pinnar stoppade i oss och alla andra intryck som slog emot oss i 15-miljonerstaden kommer jag ändå att minnas morgonlöprundorna med J allra bäst.

Inför OS-restaurerade målningar på palatsen i Förbjudna Staden

Ty den känsla som infann sig då vi under två på varandra följande arla morgnar lämnade den varma hotellobbyn och ändamålsenligt klädda gav oss ut i den smogkalla Beijingmorgonluften var lika skön som svår att med ord förklara. Trots hotet från de omkringstrykande pekingeserna kände jag mig fullständigt euforisk och sprang mycket sannolikt med ett fånigt leende på läpparna hela vägen längs den gata vi bestämde oss för att hålla oss till för att inte förirra oss i storstan.

Gatan vi gled fram på mötte efter halvannan kilometer en av stadens alla ringleder i en T-korsning. Vi vände tillbaka mot hotellet, men innan dess skuttade vi upp och ner för en gångbrotrappa likt två lekfulla lågstadieelever som under en morgonrast jagade varandra på skolgården. Första morgonen blev det två vändor från hotellet till gångbron vid T-korsningen, andra morgonen tre, vilket motsvarar drygt åtta kilometer.

Ett minne i minnet är när J andra morgonen ramlar ner i lobbyn fullständigt yrvaken tio minuter after avtalad tid. Det visade sig att timmen blivit riktigt sen kvällen innan. Trots det hade han varit förutseende nog att ha satt i SIMet i en telefon med GPS för att ta med denna ut på påföljande morgons löprunda, något vi diskuterat tidigare på dagen. Han hade också plikttroget ställt alarmet på 05.30. Problemet var dock att han glömt att ändra "time zone".

Mitt ”Jag går ner i lobbyn nu”-SMS klockan 05.55 väckte således honom och en kvart senare kommer den mest yrvakne människa jag någonsin skådat i full löparmundering nerramlandes i nämnda lobby. ”Bakfylla har aldrig varit en godtagbar ursäkt” var hans första och enda ord den första kvarten. Jag joggade bredvid. Full av beundran. Den GPS-försedda telefonen glömdes på nattygsbordet.

Att springa på bortaplan har definitivt något magiskt över sig. Jag hoppas innerligt att det ges fler tillfällen inom kort.