Stabil musik

Vad säger vi om in-ear plugs som inte vill hålla sig "in ear"? Jo, högst irriterande. Speciellt vid löpning. Inte särskilt stabilt, doktorn!

Har nu hittat prylen som kommer att råda bot på det. Philips SHQ4000. Äntligen!

Nerladdning

Vad är med mig och uppladdning inför vårens lopp? I tre år av tre möjliga har våren bjudit på händelser som stört träningen och uppladdningen inför det som komma skall. Varför?

2008 var det en sjukt envis behinneinflammation i vänster underben som höll mig sällskap ända från januari långt in på sommaren och som tvingade mig till mången cykelturer och simhallslängder samt ett antal sjukgymnast och läkarbesök innan jag benhinnetejpad och högst osäker på formen gav mig upp till Göteborg för min halvmaradebut.

I fjol började jag förlora känseln i vänsterbenet i slutet av mars månad och fick, efter ett besök hos naprapat Mats, reda på att min klena bål och allt mitt löpande fått ischiasnerven i kläm. Den gången förpassade jag mig själv till poolen iklädd wet vest och sprattlade mig i "form" för både Göteborgsvarvet och två veckor senare marathondebuten.

I år har det varit höger underben/fotled som stört min löpning i både mars och april, och när den skadan nu äntligen verkar gett med sig så kommer förkylningsvirusen som jag lyckats hålla mig ifrån under hela den långa vintern och ger mig ett karateslag över halsen. Lagom till födelsedag, formtoppningspass och planerad Londonresa med bland annat park- och stadslöpning på schemat.

De planer man gör upp tillsammans med Anders Szalkai, sina löpbloggsvänner och sig själv verkar alltid att fallera då det börjar närma sig. Undrar hur det känns att kunna följa ett löpprogram ända fram till målet? Undrar hur det känns att få känna formen komma smygande efter regelbundet avklarade korta intervallpass och sugande backpass? Det är nog en riktigt skön känsla. Antar jag.

MTB mot röd himmel

Ett pass som jag nästan är stolt över att ha genomfört. Stolt eftersom jag var så ofattbart trött och kände mig fullständigt urlakad då jag kom hem från jobbet. Inte ens den nystuvade spenaten, den fantastiska laxen eller de varma nykokta äggen kunde få min energinivå att höjas.

Dock tog jag ut MTBn och styrde kosan mot berget. 20 minuter senare var jag där. Lite, men inte speciellt mycket piggare. Sedan uppför. I fem minuter. Benen var som gelé. Den glömda vattenflaskan gjorde sig duktigt påmind. Nerför gick det undan. En snabb och lite vinglig U-sväng senare var jag på väg uppför igen. Inte lika långt från baksidan, men brantare. Mjölksyran kom och gjorde mig sällskap. Och illamående. Laxen och spenaten var på väg att göra retur. Men höll sig på mattan. Eller i magen. Tack.

Nerför bergspåfarten i ett "hisnande" tempo. Små, små funderingar på att vända och köra en vända till över berget. Men, nej. Inte idag. På hemvägen möttes jag av en fantastisk klarröd himmel och jag såg att det var gott. Väl hemma lyckades jag bocka av ytterligare fyra aktiviteter innan jag slocknade av total utmattning; Vatten, Stretch, Is, Dusch.

Stress

Två månader kvar till Stockholm Marathon. Känns ju riktigt stressigt det här. Speciellt eftersom jag "missat" att följa de tre senaste veckornas Sz-program pga den trilskande foten. Stress!

Foten, ja. Stressade den rätt rejält på lunchen idag. Det får bära eller brista nu. Tror nog och hoppas innerligt att den ska klara det. Två månader kvar. Stress!

Back to the crime scene

Tog cykeln på en premiärtur igår. Som ett komplement till ett litet nätt Maffetonepass tillsammans med frun. Styrde först kosan mot Balsberget får att få känna på lite mysig mjölksyra. Sedan fullt ös nerför på andra sidan och därefter norrut längs Råbelövssjön. Samma runda (fast åt andra hållet) som jag sprang för ett antal veckor sedan då snön fortfarande täckte största delen av landskapet och hela sjön var djupfryst.

Kom efter en stund upp till Ekestad och svängde ner på den gamla banvallen mot Österslöv. Det var här det hände. Det var dessa fyra kilometer med multidecimeterdjup halvhård snö och is som knäckte min högra den sjunde mars. Som var droppen som fick både hälsena, ankel och nedre smalben och benhinnor att säga STOPP OCH BELÄGG! Jag är säker på det. Fyra kilometer som jag kämpade mig igenom i tron att det skulle stärka mig och mina fotleder och underben. Jojo. Det blev nog som sagt för mycket av det goda den gången.

Nåja, tillbaks till Maffetonepasset. Det måste jag ju få berätta om. Frun och jag gav oss ut innan lunch igår Långfredag. Jag i mina nya DS Trainers med en förhoppning om att det skulle kännas ok i foten. Frun stärkt av sin fina 6:20-tempolöpning i onsdags. Knappa sju kilometer på vårt fantastiska Näsby Fält framför oss. Autopiloten inställd på 6:50-tempo. Tripp, tripp. Tass, tass. Mums.

Vacker väder. Gruset kändes skönt under skorna. Bekväma, nya skor. Efter knappt tre kilometer viker vi in i Lingenässkogen. Sköna stigar. Vattnet från Araslövssjön står högt. Så högt att det på vissa ställen blir att ta en de-tour inom skogen för att undvika översvämmade stigpartier. Foten verkar hålla. Gnäller inte alls som den gjort de senaste veckorna. Skönt. Frun kämpar på. Tempot hålls. 46 minuter senare är vi hemma vid huset igen. Blev till slut 6:52-tempo. Perfekt. Ombyte till SPD-skor. Ut med cykeln. Pump av däcken. Smörjning av kedjan. Mot berget.

Testing testing

Har sprungit idag. Well, joggat. Lätt, lätt och kort, kort. Men dock. Så härligt!

Löpskräck

Ibland är man rädd. Rädd för att springa. Rädd för att det som man fortfarande hoppas blott är ett dumt påhitt eller kvarlevorna av en svunnen, elak mardröm verkligen skall finnas där och påminna om min kropps emellanåt väldigt fragila natur.

Jag är inne i en sådan period nu. Jag vill helst bara blunda riktigt hårt och hoppas att det jag har känt de senaste gångerna jag varit ute (vilket känns som om det vore en evighet sedan nu) bara är ren och skär inbillning. Att mina hälsenor alls inte knorrar, knastrar och gnäller utan är lika tysta, snälla och glada som de alltid varit. Samtidigt som jag blundar gör jag excentriska tåhävningar. Bara för att, om det nu verkligen skulle vara illa ställt med hälsenorna, ställa allting tillrätta igen. Innan det märks, liksom.

I morgon är det lunchlöpning på jobbet på schemat. Som vanligt en tisdag. Jag kommer inte att vara med. Vågar inte.

Ont om vår

Det gör ont när det närmar sig vår. Hävdar Karin Boye. Och jag. Tydligen. För tredje året i rad lyckas jag nämligen tajma soliga vårvinterdagar med en ny begynnande löparskada.

2008 var det benhinnorna. I fjol ryggen. Och nu är det fotleden och/eller hälsenan. Har mumlat lite om det på jobbet och fick då höra orden "inflammerade slemsäckar". Kan det vara de som blivit överansträngda och spökar? Har letat from Voltarensalvan från det privata löparapotekets gömmor och börjat smörja in fotleden morgon, middag, kväll.

Kommer att skippa lunchlöpningen idag. Bland annat på inrådan av min gode vän Dunceor. Detta trots att jag ännu en tisdag packat ryggsäcken full med löparprylar och transporterat densamma 80 km i sydvästlig riktning.

Jag hoppas att detta enbart är en liten skitskada som går över av sig själv efter nån vecka eller så. Jag får väl istället för att springa på land i det fantastiska vädret bege mig till bassängen och ta upp lite wetvest-löpning igen, även om jag finner den sysslan hiskeligt tålamodsprövande. Körde faktiskt ett pass på 75 minuter i söndags. Är grymt imponerad att jag stod ut så pass länge.

Dags att smörja foten igen. Gör det någon nytta tro?

Försteklickare

Gick i skola idag. Första dagen. Åtminstone på väldigt länge.

Var ute på en morgonjogg och fick efter fyra kilometer en plötslig längtan att påbörja skolgång. I mäster Sz's löpskola. Gjorde därför halt och försökte sedan komma ihåg några bra skolämnen. Började med hälkick vilket kändes ganska naturligt. Den övningen fanns ju med redan i barnsben då det spelades fotboll ute på gröningarna runt uppväxtvillan. Sedan ett eget påhitt, skridskosteget med hopp. Ja, vetefan var jag fick den övningen ifrån, men den kändes ganska rolig och antagligen gladde jag bilisterna som gled förbi ute på Härlövsängaleden också. Sista övningen blev en annan klassiker; hög skipping. 2x30 meter på varje övning och min morgonrunda kunde sedan få fortsätta.

Det här skall göras fler gånger. Minst en gång i veckan. Och tills nästa tillfälle ska jag passa på och spana in mäster själv på marathon.se's webb-tv.

Trösklar vidare

Har råkat på en hel del blogginlägg och forumtrådar på sistone om laktat, löpband, 4-minutersintervaller, blodprov, mmol/l, tröskelfart, tröskelpuls och tröskelpass. Jag finner laktat-, puls- och tröskeldiskussioner spännande och noterar noggrannt vad olika bloggare och forumbesökare har fått för resultat på sina respektive laktattester.

Själv har jag ännu inte blivit färdig att ta ett ovan nämnt test. Och jag kan därför ibland känna mig som en något "oseriös" löpare. Va? Haru ingen koll på din tröskelpuls? Hur ska du kunna göra en vettig tid på maran i år? Hmmmm...

I en tråd på jogg.se finns att läsa om en hel drös med löpare som varit och laktattestat sig på en klinik i Göteborgstrakten. Kul läsning. Men, en sak fick mig att reagera. Negativt. Dessa personer fick nämligen tipset av testutföraren att skippa alla "mellanpulspass" och koncentrera sig enbart på tröskelpass samt riktigt långa, lugna långpass. Mellanpulspassen ansågs nämligen inte tillföra någonting direkt till träningen och klassades således som ett rent tidsslöseri.

Jaha? Så, mina lätta och medelhårda distanslöpningar som jag trösk(l)ar på med är helt meningslösa? Och enda sättet att verkligen förbättra sig är att ligga precis på mjölksyratröskeln och gnata på under alla veckans pass som inte klassas som långpass. Vad betyder då detta för mig som inte har ett fint provresultat utskrivet? Är jag körd nu?

Äh, jag tycker Szalkais program verkar fan så mycket vettigare. Det handlar, tycker jag, som så mycket annat här i livet, om balans. Min kropp skulle aldrig palla flera tunga intervallpass i veckan. Den hade gett upp efter bara ett kort tag, det är jag nästan säker på.

Och vad gäller tröskelpuls tror jag faktiskt att man kommer långt genom att lyssna på sin kropp då man tuggar på i intervallrepetitionerna. Kommer illamåendet och stumheten, sakta ner, men ligg ändå på och håll dig liksom på "gränsen". Det borde väl vara tillräckligt noggrannt för en "seriös" motionär som jag själv. Eller?

---

Update 2010-03-05: Sprang förresten ett (försök till ett) så kallat tröskelpass igår kväll. Grisjobbigt. Och säkert väldigt nyttigt.

Det som göms i snö

...kommer som bekant upp i tö. Så även hundbajs. Dock verkar det som att hundägare glömmer, eller kanske låtsas glömma, detta faktum varenda vinter.

Dagens supersköna långpass på diverse cykelleder runt Kristianstad var full av bevis på nyss nämnda sanning. Tappade räkningen vid 30 stinkande högar. Blörk. Skärpning!

Bussiga äventyrsdrömmar

Måndag. Ny vecka. Sitter på en gul buss. Igen. Torkar nästan ut på grund av den torra och överdrivna kupévärmen. Tittar ut över ett vitt, snöigt Skåne. Är glad att jag slipper framföra fordonet själv. Ägnar tiden åt att med lätt slutna ögon lyssna på sportradion och samtidigt kontemplera om framtida äventyr.

Äventyren som svischar runt i skallen är somriga och löprelaterade. Det som framträder tydligast ur löpdrömmarna är en tredagars skånsk kust-till-kustlöpning mol allena. Skulle det funka? Rent praktiskt? Logistiskt? Löpmässigt? Hur mycket tål kroppen till sommaren?`40k om dagen?

Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag att åtminstone försöka och efter en stund är tankarna nästan verkliga och jag tycker mig kunna känna doften av tallskog, nyklippt gräs, kor och dess fekalier samt havstång i Hanöbukten.

Bestämmer för att ta tag i detta och inte bara låta det bli drömmar orsakade av vinterleda och en alldeles för varm bussresa. Nästa steg blir att spendera ett par timmar tillsammans med Google Earth och Google Maps för att hitta en bra rutt. Och sedan fundera över alla praktikaliteter.

Bussen rullar vidare längs E22. Snart dags för "min" hållplats. Sverige har under resans gång lyckats besegra Finland med 3-0 i sista gruppspelsmatchen i OS i Vancouver. Och jag har fått ett nytt litet projekt att pula med. Ibland går 82 minuter riktigt fort.

Pulspass

Just som man trodde att vintern började gå mot sitt slut och att man snart kanske till och med skulle börja få skönja lite grönska på fältet så vräker det ner ännu en omgång med snö. Natten mellan fredagen och lördagen kom det en icke försumbar mängd frusen nederbörd. Gårdagen ägnades till stor del åt snöskottning och idag var det dags för veckans långpass. Bestämde mig för att testa att springa på fältet även om jag fruktade att det skulle vara riktigt tungsprunget.

Det visar sig att jag har rätt. Börjar ana oråd redan efter en halv kilometer då den första grusvägen visar sig vara täckt av en ansenlig mängd, i stort sett orörd snö. Så fortsätter det i många kilometer och i drivorna kan snödjupet uppgå till ett par, tre decimeter. Jag pulsar fram i en stil som säkert ser fantastiskt rolig ut. Försöker hålla balansen genom att använda armarna likt en lindansare. I vetskapen om att det som inte dödar härdar kämpar jag på och försöker även att tycka att det är kul. Men det är svårt idag. Det är inte alls roligt. Mest irriterande.

Rätt som det är finner jag dock att en del av vägen har blåsts fri från snö av vindarna som brukar ligga på från nordväst. Underbart att få springa utan att behöva sjunka ner i djup snö för varje taget steg. På andra partier har några bilförare dragit fram med sina åk vilket lämnat trevliga hårt packade hjulspår att springa i.

Partiet genom skogen som brukar vara en ren fröjd ägnade jag idag åt att försöka pricka de skidspår som någon lämnat efter sig efter en runda på längdlaggen. Med facit i hand hade längdåkning nog varit ett smartare val av fysisk exercis idag. Om jag haft några vill säga.

Efter drygt tio kilometer på fältet springer jag förbi hemmet. Stannar till, kränger av mig broddarna, slänger in dem på den nyskottade uppfarten och ger mig iväg mot den halvblottade asfalten på Hjärtebackes väg. Otroligt passande namn på en väg så här på självaste Valentindagen.

Påbörjar en ny del av passet som nu mestadels ska springas på cykelstigar runt om hemmastaden. Benen känns tröttare än vanligt efter en mils joggande, men det är i varje fall skönt att kunna trippa på i någotsånär normal löpstil. Jag finner asfalt på största delen av andra halvan och kilometerna rullar på. 22k känns dock långt idag och jag hamnar i någon slags långpassleda. Låt detta pass vara över snart. Låt mig få komma hem till värme, mat och en uppfriskande dusch... Till slut står jag så utanför dörren. Plockar upp broddarna som ligger slarvigt slängda på markstenen, öppnar dörren och kliver över tröskeln. En titt på min Polar visar att längden blev nästan på pricken som planerat; 22,1k.

Är nu nyduschad, ombytt, nykammad och energipåfylld och kan så här i backspegeln ändå konstatera att det var ett rätt gött pass. Trots, eller kanske på grund av, tröttheten som nu kommer över mig samt en liten obehaglig känning i höger hälsena.

Slutligen vill jag bara säga:
Happy Valentine's och stora vinterkramar till er alla!

Cykelstigsasfaltspoesi

Jag kan se det! Det svarta tjärbaserade löparguldet. Det ligger där framför mig likt långa slingrande, svarta ormar. Helt fritt från vitt pulver och brunaktigt slask och genomskinliga, förrädiska fläckar.

I ren extas far jag fram på dessa välskrapade cykelleder i ett för mig rasande tempo. Trots att vinden ligger på snett framifrån så hamnar jag på ett tempo som ligger högre än mitt måltempo för tävlingsmilen, 4:30. Målet är att hålla snabbtempo hela vägen runt. Cirka åtta kilometer. Efter att ha avverkat halva börjar jag känna mig osäker om jag ska orka och börja leka med tankar om att fega ur vid sju. Det är ju ändå något av en "vilovecka", med bara tre pass och färre antal kilometer.

Jag forcerar den enda stigningen på varvet, cykelbron över järnvägen vid Allös fjärrvärmeverk, i ett tempo som får mjölksyran att börja bubbla ordentligt. Vägen nerför rullar jag och använder tiden att försöka återhämta mig. En knapp kilometer kvar till åtta och jag har alltså bestämt mig att följa den ursprungliga planen. Går i mål precis innan gamla vakten på P6-regementet, numera huvudöppningen in till högskolans Campus.

Stretch av de något trötta vaderna och sedan en två kilometers nedvarvningsjogg innan jag var hemma. Kunde då konstatera att det idag verkligen handlade om snabbdistans. Ett snittempo på 4:23 inklusive den inledande kilometern som gick i 5-tempo som lite forcerad uppvärmning.

Det skall kanske dock tilläggas att klockan efter veckans batteri- och elektronikbyte är helt okalibrerad varför det möjligtvis kan slå på någon procent hit eller dit. Spelar mindre roll. Jag sprang, jag såg asfalten och jag segrade över mina trötta negativa tankar. Ett lunchpass i hemstaden att minnas.

Monokromt pass

Som i en svart/vit verklighet pulsar jag fram. Underlaget är knöligt, stegen oftast korta. Balansen sätts på prov och armarna får agera balansstång på min färd på oplogade, ibland nästa orörda vintervägar. Men det är ljust.

Vitt, vitt och vitt. Trots att himlen är grå och träden svarta. Ljust är också mitt sinne vilket får mig att trippa lätt trots att det kanske borde kännas tungt och besvärligt. Broddarna gör sitt jobb och jag känner mig trygg under alla de nitton kilometer jag färdas ute på fältet.

En dag som denna gör det faktiskt inget att våren känns avlägsen.

Principruck

Vad ska detta betyda? Lunchlöpning en torsdag? Men herregud! Det är väl ändå att rucka lite väl mycket på principerna. Va?

Och fartlek på löpband!? Är hela världen upp och ner? Vad hände med den man som påstod att löpband enbart är ämnat att användas av folk som bor norr om polcirkeln? Att vi andra gott kan ta och springa ute i den reella världen.

För... är löpband på riktigt egentligen? Man kommer ju liksom ingenstans. Visst, trött blir man ju, men ändå? Är det verkligen på riktigt?

Tretton grader

Klockan är nitton. Jag har precis stigit in över tröskeln till mitt ljuva hem där jag välkomnas av familjen. Snoret rinner och rimfrosten i skägget börjar tina i stugvärmen. Det är kallt ute. Riktigt kallt. Tretton grader för att var exakt. Cykelturen som tog mig från tågstationen kylde ner mig ordentligt.

Det står fartlek på schemat om jag tittar i mäster Szalkais 3.30-program. Och jag känner mig helt slut. Färdig. Redo för sänggång efter ännu en lång dag med jobb och långpendling. Och så är det kallt. Förbannat kallt.

Jag känner att motivationen har precis fått sig en knäck... En tretton grader kall sådan.

Snö, snö, snö

...och jag som bara vill ha tö, tö, tö.

I natt kom ytterligare en omgång vita kristaller genom luften och lade sig som ännu en stor och fluffig vit filt tvärs över det skånska landskapet. Det räcker nu. Tycker jag.

Visst, det är kul för barnen och för dem som gillar att ta sig en tur på längdlaggen. Speciellt kul för de skåningar som bokat startplats i Sälen om några veckor. Nu slipper de rulla omkring på grusiga cykelstigar, utan kan istället glida fram på det vita täcket vilket måste vara inspirerande.

Men jag är inte skidåkare. Inte skridskoåkare heller för den delen. Jag är löpare. Bosatt i Skåne. Och här nere ska det inte vara snö på marken i mer än högst två dagar per år. Möjligtvis åtta; julafton och dagarna under sportlovsveckan.

En titt i dagens tidning berättar för mig att det heller inte kommer att bli töväder inom det närmaste. Tvärtom ska temperaturerna återigen dyka under nästa vecka. Huga.

Det här vädret får mig dessutom att känna mig som världens lögnhals. Mina brittiska kollegor som flyttade till Sverige (och Skåne) i våras frågade mig i höstas om det kom att bli kallt och snöigt här under vintern. Nej, nej, nej, det behöver ni inte oroa er över. Här nere ligger snön aldrig kvar längre än en dag eller två. Max.

Jo, tjena!

Bokslut 2009

Så har ännu ett år passerat. Det 40:e i ordningen för min del.

Trots att jag i mitt liv oftast brukar fokusera på vad som ligger framför mig, och vad jag sysslar med just nu, så är det kanske på sin plats att här och nu göra en löprelaterad tillbakablick på året som gått.

Vinterträning, Kinaresor, morgonlöpningar i Beijing, S:t Hans backar, Pose Running, ischiasbesvär, naprapatbesök, djupvattenlöpning, buktrycksövningar, bålträning, stretching, ångest.

Som ett test för ryggen och som en liten uppvärmning inför det som komma skulle sprang jag i mitten av maj Göteborgsvarvet.

Två veckor senare var det dags för årets stora mål; Marathon! I Stockholm. Ett event jag verkligen sett fram emot och haft fokus på. Ja, faktiskt ända sedan den första marathonfesten på Stora Essingen, hade jag visualiserat min marathonmålgång på Stockholm Stadion. Och strax efter klockan 18 den 30:e Maj fick jag uppleva den fantastiska känsla som bara kan infinna sig då man har genomfört ett fullt marathon. Ett ögonblick jag förhoppningsvis aldrig kommer att glömma.

Ont i en sena under foten ett antal veckor efter maran, följt av en helt fantastisk sommar med mycket skön löpning, bland annat på Gotland och ute på Rinkaby skjutfält vid Åhusstranden.

Därefter lunchlöpningar, kvalitetskvällspass och några sköna höstlångpass. Ett löprecept som jag höll mig till fram till ett spontant och riktigt roligt halvmarathon i lilla Bromölla i början av November. Ett lopp som sprangs i ett slags lugnt och harmoniskt glädjerus i den ganska bistra höstluften.

Sedan ännu fler lunchlöpningar med mer och mer folk i följet, ytterligare mysiga höstjoggrundor på Fältet och så Finjasjön runt. I slutet av året påbörjade jag dessutom något som jag länge vetat kommer att vara bra för mig och min löpning, men som "skrämt" mig under många år; Gymträning. Min bror lyckades dock dra med mig till ett gym och gav mig en introduktion i styrkemaskinernas, skivstängernas och hantlarnas värld. Lite skrämmande, lite surrealistiskt, men faktiskt ganska kul.

Löpåret 2009 avslutades med ett helt magiskt pass en solig nyårsaftonsdag i tiogradig kyla på en snötäckt strand i Skummeslöv. Så otroligt vackert och så otroligt skönt.

Då jag denna årets sista dag avverkat tio kilometers löpande med ett stort leende på de kalla läpparna visade trippmätaren för året 1442,5 km. På land. Inte så pjåkigt. Detta år hoppas jag dock att det kommer att springas mer än så. Mycket mer.

God fortsättning!

1049

Ett-noll-fyra-nio. Mitt nummer i det kommande Midnattsloppet i Stockholm den 14:e Augusti. Skojskoj! Och det roligaste av allt; frun skall också springa! Med sin Knivstabaserade bror som närmsta konkurrent! Skall bli hur kul som helst! Synes i Stockholmsnatten!