Adressändring

Från och med idag 9:e mars 2014 finns jag på benetspringer.com. Ni är alla hjärtligt välkomna dit.

Skånsk Ultrakärlek

Valborgshelg. Skåne. Österlen. 131 kilometer. Av kärlek.

Kärlek till löpningen. Till ultran. Till livet självt och till de underbara människorna omkring dig. Till Österlen, naturen, havet, ljuset. Till den fantastiska maten, ölet och vinet. Till det äkta, det genuina. Det vackra, det sköna. Till tidiga morgnar, rodnande solar, värmande bubblor och mjuk frotté. Till slingrande vägar, pittoreska byar, ålabodar, fiskenät, vitsippebäddar och ramslök. Till storslagna vyer. Till skratt och konstanta leenden. Till tallbarrsbeströdda stigar, vit sand och torkad ljung. Till vågornas brus, vindens brutalitet, gräsets doft och stenars magi. Till känslan då varje steg, varje andetag är synkroniserad med andras steg och andetag och du förvandlas till en del av en löpande maskin som känns helt ostoppbar.

Magisk kärlek.

Som stavas T.S.G.U.E.



Fler TSGUE 2013-bilder

NEC 25 miles

Tre veckor till TEC. Idag dags för genrep. I något som fick heta NEC - Näsby (not so) Extreme Challenge 25 miles.

För att få genrepet så lik utmaningen i Täby som möjligt bestämde jag mig för att göra dagens övning till en åttavarvsutmaning. Åtta gånger "Lilla rundan på Näsby fält" á fem kilometer. Med depåstopp i köket hemmavid. Blir ju perfekt.

Började med att baka en omgång Runekakor att ha som bränsle både under dagen och på TEC. Blev riktigt ordentligt misslyckade. För hård knäck (lim) och för mycket havregryn gjorde kakorna fullständigt oanvändbara. Testade någon enstaka men höll på att förlora halva garnityret under testet. De hamnade i "organiskt" och en febril jakt efter något annat sött, gott och energirikt tog vid. Inte det lättaste dessa kakfria dagar - Pasi Salonens 100-dagarsutmaning still running... Lyckades till slut hitta ett paket Ballerinakex som skulle få agera varvningskäk.

Gav mig ut på varv nummer ett med skön musik i lurarna och humöret på topp. Hade klockan på tempovisning per halvmil och hamnade ganska naturligt på 5:30. Första varvet tog slut på noll-time. Vatten och första kexet nere. Nästan exakt en minut. Sedan iväg igen. Frun fixade käk till övriga familjemedlemmar. Mmmm. Såg smarrigt ut. Men det fick vänta ett par-tre timmar till. Varv nummer två lika enkelt och i ungefär exakt samma tempo. Så också varv tre och fyra.

Under det fjärde passade frun på att byta om till löparstass och stod beredd vid nästa varvning. Vi bestämde oss för att denna halvmil hålla 6:00-tempo vilket var ett ganska tufft men definitivt görbart tempo för henne. Gick riktigt bra. Men hon var trött. Vilket inte var så konstigt då hon faktiskt slog PB på "lilla rundan" med finfina 29.50. Great stuff!

Återigen allena tillsammans med den från Spotify skvalande musiken på varv sex och nu var det ju bara tre kvar. Och då kom snön. Ett ymnigt och på vissa ställen horisontellt snöfall mötte mig där ute på vårt vackra fält. Snö! Tjohoo! Härligt! Precis som sig bör på ett EC-event. Och på tal om det; Undrar hur vädret ska bli under TEC-helgen i Täby i år. Och om isen hinner försvinna inne i skogen där uppe i "Norrland". Nåväl, snön som kom idag störde inte något speciellt utan var mer ett lite pikant inslag under eftermiddagens varvslöpning.

Nu näst sista varvningen och Ballerinakexen är slut! WTF? Paketet var ju helt fullt när det hittades för några timmar sedan. Ah! Kidsen. Som också verkar svältfödda på sött dessa späkardagar som mor och far gett sig in i. Jaha. Fick bli ett litet glas cola istället. Och så iväg. Varv nummer 7. Tempot var återigen tillbaka på knappa 5:30 och löpningen flöt på. Gick som tåget, höll jag på att skriva, men det var punktligare än så. Jämnt och fint. Precis som det ska vara. Och snart bara ett ynka varv kvar.

Kändes bra att ge sig ut en åttonde gång och försökte tänka mig in i hur det ska kännas när denna stund kommer om 20 dagar. En fantastiskt skön känsla är det allt, för även om det är aldrig så härligt att få vara där ute och trippa fram med 170-180 steg per minut så är det rätt gott att få stanna, sträcka ut lite och sätta sig ner i lugn och ro med något kallt att dricka och lite varm och god mat på tallriken.

Klockan piper 5.00k för åttonde gången precis utanför ytterdörren och det är slut för idag. 25 miles. 3h44min. Jojo. En palmsöndag att minnas.


Lite välbehövlig stretch efter hemkomst

Sex vita strån

Sex vita strån
I ett nytrimmat skägg

En upptäckt möjliggjord av kombinationen stark belysning och spegel
Och läsglasögon som råkat sitta kvar på näsan vid toalettbesöket

Sneglar mot pincetten
Men väljer att låta bli

För att påminnas om livets gång
Om vår relativt korta tid här på jorden
Och om vikten att ta denna tillvara

Lev livet. Älska livet. Nu. Nu. Nu. Idag. I morgon
Och ta emot det som samtiden och framtiden har att erbjuda
Med den stora famnen och det öppna sinnet

Sex vita strån
Välkomna hit

Draknästet

En inbjudan dök ner i Facebook-brevlådan. Bålträning. I Malmö. Lördag. Med Heleneholms triatleter under ledning av världens bästa Cykelmygga Katarina. Följt av långpass med Heleneholmslöparna. Låter ju både välbehövligt och alldeles förträffligt trevligt. Hittade en bra lucka i kalendern. Gick och lade mig tidigt på fredagen. Alarmet på 04.45.

Kaffe, gröt, mackor, pack av (stor) väska. Tåg riktning Malmö, Triangeln. En stilla promenad genom Pildammsparken till gamla anrika Malmö Stadion. Ombyte, samling. Glada, varma, välkomnande människor med Katarina i ledarluvan. Av med skorna. Uppvärmning. Stel som aldrig förr. Hälsenorna knakade och knorrade under rephoppningen. Men det skulle visa sig vara nada mot vad som komma skulle. Sju finfina övningar som verkligen blottade mig vad gäller styrka i framförallt höfter och sida mage/rygg. Och definitivt vad gäller kroppskontroll.

Ju mer jag tänkte på det, desto mer kändes det som att jag tagit mig in i ett draknäste. En quest som krävt ett visst mått mod och en hel del övertygelse. Det här med min core-tränings-aversion är någonting som jag bara måste besegra, precis som en drake som jag bara måste ta mig förbi för att nå dit jag siktar!

Och på tal om drake, så var en av dessa sju övningar just "Draken". Ett prov i styrka, balans, kroppskontroll och koordination. Jag tittade mig omkring och var stum av beundran över hur mycket av det sagda som vissa av deltagarna, däribland Sara och givetvis vår eminenta ledare, hade. Själv kände jag mig både naken, vilsen och fruktansvärt stel.



Efter fyra "varv" kämpandes med dessa övningar så kastade jag in handduken, torkade svetten med en annan, och gick för att byta om till min favoritutstyrsel, löparstassen. Det var som att kliva ur en lite obekväm kostym och i en hemtam superman-dräkt. I dessa kläder visste jag var jag hade både mig själv, mina ben och mitt fokus. Den stora väskan och den tjocka vinterjackan tog Sara och Katarina förtjänstfullt hand om och jag kunde ge mig ut på en totalt 18 kilometers tur runt Malmö tillsammans med ett gäng härliga löpare med en massa sköna stories i bagaget.

Då vi återvänder till Stadion tar jag farväl av Heleneholmslöparna med en vink och ett "Vi synes i Schweiz!" och blir sedan guidad in mot stan och Katarinas place av ytterligare en ny bekanskap; Andreas. Efter ett par kilometers löpning viker vi in på en gata i ett kvarter som för mig är så långt från ett främmande, skrämmande draknäste som det bara kan bli. I dessa kvarter bodde nämligen en synnerligen god barndomsvän under ett antal år och här spenderade jag en hel del kvällar och nätter då jag jobbade i Lund för att slippa pendla så förbaskat långt varje dag.

- "Här är det!" utbrister Andreas plötsligt. - "Här??" svarar jag med en förvånad och lätt upphetsad stämma. - "Ja. Åtminstone tror jag det. Jo, visst är det här. Nummer 78. Fjärde våningen.". - "Jisses! Det är ju exakt den porten!".

Av alla portuppgångar i Malmö bor alltså Katarina i ett av de extremt få hus som jag varit inne i i Malmö, och där jag dessutom som sagt spenderat mången dar. Ja, jädrar. What are the odds?! Ännu ett av ödets löprelaterade nycker.



Lunchen som serveras, och samtalen med Katarina och Sara är fantastiskt välsmakande och trevliga och det känns precis som jag varit här många gånger förut. Och det har jag ju i och för sig. Åtminstone nästan.

Sa jag tack förresten?! Inte? Men då gör jag det nu. Tack för en kanonlördag!

Smile - you're out on a long run

Känslan som infinner sig när du tagit de första stegen ut i en lite kylig, frisk och helt vindstilla kväll efter en småstressig och händelserik dag på jobbet, eller kanske (som igår) efter en fantastiskt rolig, spännande och intensiv dag i en idrottshall fylld med 11-åriga Volleytjejer och deras coacher och föräldrar. Och känslan när dessa första steg känns otroligt lätta, naturliga och ja, i stort sett viktlösa. När det obehag som känts i slemhinnor och luftvägar och hotat med förkylningsutbrott under några dagar nu verkar vara som bortblåsta.

Och när den medhavda musiken strömmar in i huvudet under löpningen och genast blandar sig med hjärnans diverse substanser till en harmonisk cocktail av välbefinnande. När de olika artisternas röster bildar ord som du hört hundratals gånger förut men som plötsligt får en djupare innebörd än någonsin förut, när ett trum-komp suger tag i dig och sätter din kropp i trans, när kilometer efter kilometer avverkas i ett tempo som för dig är så behagligt att du känner att du skulle kunna springa i evigheters evighet, när en ny låt dyker upp i spellistan där ett bluesgungande munspel spelar huvudrollen och fötterna bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Ja, då bara måste jag le. Le, smajla, skratta, lyckovråla. Stort, brett och ärligt. Det går liksom inte att hålla tillbaka. Helt omöjligt. Känslorna blir för stora och mäktiga att hålla inombords. De bara måste ut. Ut för att förklara för mig själv vad som händer, varför jag känner som jag känner. Förklara att jag hittat rätt. Hittat till en plats av total lycka och harmoni. En plats jag vill återvända till om och om och om igen...

Blitzkrieg

Barnmorske-Karin skrev på Facebook i morse att "Lycka är att vara frisk. Och skadefri." Och det där är ju så sant, så sant och något vi aldrig får glömma. Är man frisk (och skadefri) så blir resten så jävla mycket enklare. Man fixar i stort sett allt eftersom den inre styrkan man får från löpningen hjälper till att bemästra livets prövningar och, vilket är otroligt viktigt, ger kraft och en vilja att öppna upp sina sinnen och bejaka och uppskatta allt det där fina här i livet. Som storslagna vyer, slingrande stigar, pittoreska fiskebyar, böljande fält, givande samtal, inspirerande möten, gnistrande leenden, briljanta idéer, smittande skratt, varma kramar, välsmakande måltider och naturliga, lätt svävande löpsteg...

När man är sjuk eller skadad, eller åtminstone när jag är sjuk eller skadad, så vill jag fortfarande kunna uppskatta allt det där, men har ofta inte förmågan eftersom all energi går åt till att komma tillbaka till det tillstånd där jag vill vara. Det friska. Skadefria.

I skrivande stund känns det som att någon sorts förkylning är på gång att ge sig in i kroppen min. Kände det redan igår kväll då jag ombytt för löpning vankade omkring i hemmet och velade om jag skulle ge mig ut eller inte. Det som stoppade mig var en känsla av bomull, eller kanske mer akkurat fetvadd, i huvudet, spontana nysningar och ett irriterande kill i både näsa och hals. Kom aldrig ut och tror jag gjorde klokt i det. I morse vaknade jag tung som en sumobrottare och hade svårt att ta mig ur sängen. Tog mig till slut till jobbet. Känslan av fetvadd sitter fortfarande kvar.

Har dock bestämt mig för en sak. Jag kommer inte att ge mig utan krig. Och jag tänkte köra en överraskningstaktik. Hugg snabbt, hugg hårt och ge di ikke en chans att ta sig längre in i systemet. Vatten, ingefära, citron och vitamin D ska förhoppningsvis vara en del av seger-receptet som snabbt och lätt ska få ut mig i spåret igen.

Ett kärt återseende

Och då pratar jag inte om snön. Eller min avbildade nuna. Utan det faktum att bilderna ovan togs klockan 11.52. I tisdags. Således lunchlöpning! Jaouza! Har äntligen blivit färdig att ta upp den rutin som jag under två års tid nere i Lund höll fast vid; ett härlig dagsljuspass varje tisdag klockan 11.15. Då oftast i sällskap med Kalle (aka Dunceor). Och/eller J. Och/eller HP. Nu ett pass mol allena vilket kanske är som sig bör för den Lonesome Runner man tror sig vara.

Inspirerande möten

Höllviken. Tallar, sand, hav, vackra hus. I ett av dessa en löpande husvakt. Och ett par hundar. Icke löpande. Så vitt jag förstod. Kom dit ombytt och redo. Drog iväg med husvakt Ingmarie. Hundarna fick vila.

Underbara samtal, underbara vyer, underbar löpning och underbart att få springa utan smärta i varken tå, fot eller någon annanstans. Asfalt, grus, gräs, sand. Trippar fram. Konstant surrande om väsentligheterna i livet. Stannar ett par på stranden. Överräcker kameran för dokumentation av oss som genomför denna härliga löpning. Studsar vidare.



Anländer huset efter en timme och en kvart. Magen kurrar. En snabb dusch och sedan en välsmakande veggolunch i härligt sällskap. Katarina Cykelmygg och Sara har gjort entré. Lång lunch. Inspirerande samtal. Tackar och bockar. Far hem diagonalt tvärs över landskapet med frid i sinnet och en skön känsla av vänskap och godhet med mig.

Det här gör vi om!

Bokslut 2012

Benets bokslut för löpåret 2012. Håll till godo.

Årets kallaste: Fyra grader, ihållande regn och 19 m/s i byarna. Välkommen till svensk sommar och trettiofjärde upplagan av Stockholm Marathon. Har aldrig frusit så mycket som jag gjorde några minuter efter målgång. Kroppen slutade helt att fungera och jag är fortfarande förvånad att jag till slut lyckades få av mig de blöta kläderna och få på mig torra dito. Den varma duschen på hotellet var nog den dagens höjdpunkt. Jämte det runners high som infann sig vid 18-passeringen och den överraskande sluttiden; 3.27.22 och nytt marathon-PB med över sju minuter.

Årets varmaste: Tänkt som ett lite längre långpass (+30k) några veckor innan Berlin gav jag och herr Åberg oss ut på något som var tänkt att bli en riktig kalaslöpning på en av världens vackraste platser; norrut längs kusten på Österlen från Stenshuvud till Yngsjö. En plötslig värmebölja skruvade dock upp temperaturen till årets absolut högsta i området (32 grader i skuggan) och det slutade med en DNR (did not reach). Blev tvungen att ringa efter frun 5k från målet smått vimmelkantig av den tryckande värmen som jag var helt ovan vid och alldeles för dåligt förberedd på. Puh!

Årets snabbaste: Berlin. Ytterligare ett marathon-PB för året; 3.23.33. Fantastiskt kul!

Årets jämnaste: Berlin. Det skiljde inte mer än 8 sek/km mellan den snabbaste och långsammaste "femman". Kanske var framgångsfaktorn just det extremt jämna tempo som jag lyckades hålla. Verkar ju faktiskt som att farten var helt rätt inställd. Kunde hålla tempot ända in i mål, men hade inte mycket krafter kvar då jag äntligen fick stanna.

Årets längsta och lerigaste: TEC 50 miles. Stefan Mannings redan klassiska is-lervällingsbilder säger det mesta.

Årets mest paradoxala: Att sitta på middagen kvällen innan TEC tillsammans med många andra av deltagarna och känna sig lite halvmesig för att man bara skulle springa "halva" sträckan. 8 mil.

Årets mest romantiska: Fruns idé om att kliva upp mitt i natten på självaste bröllopsdagen, fara ner till stranden för att möta soluppgången och i det rödrosa sommarmorgonljuset tillsammans springa i daggvått gräs ovanför vit sandstrand ger rejält utslag på romantikmetern.

Årets lyxigaste: Fyra fantastiska gästgifverier, fyra fantastiska lyxmiddagar, fyra fantastiska löpdagar med helt fantastiska människor i helt fantastiskt väder och helt fantastisk natur är bara ren och skär lyx. Och stavas TSGUE.

Årets mest spontana: Milspåret. I Stockholm i jobbärende. Hamnade ute vid Djurgårdsbrunn för att träffa Carina som jag tänkt springa en runda med. Fick springa med henne. Och typ tusen till. Stapplade runt de två halvmilsvarven i värmen på typ 43 minuter och knallade sedan med den erhållna gulgröna tröjan över Gärdet i den ljumma försommarkvällen.

Årets smile: Min frus glittrande leende under årets upplaga av Göteborgsvarvet då hon passerade 18-skylten där jag stod och tjoade.

Årets glada överraskning 1: Fruns bokning av vandrarhemmet i Göteborg till nästa års Varv redan vid utcheckningen efter årets lopp.

Årets glada överraskning 2: När två kompisar hemifrån spontanåkte ner till Berlin för att heja fram den långe.

Årets supporters: Jumper som knallade TEC-banan i motsatt riktning och high-fivade och applåderade varje gång vi sågs och alla ni som tog er ut på Stockholms gator för att heja under maran i det helt galet sjuka vädret den 2:a Juni.

Årets service: Den klanderfria insatsen från Linneaner, Maria Vindruva och andra under årets TEC

Årets bästa backträning: Semesterveckan i Camp de Mar med omnejd på Mallorca strax innan Berlin. Backar vart man än skulle. Perfekt för en som annars nästan aldrig tränar löparmusklerna på sluttande plan.

Årets klantigaste: Halkandet på en blöt sten vid ett av baden på Mallorca som resulterade i en ond tå och många veckors ofrivilligt löp-uppehåll

Årets snöpligaste: Född en vecka för sent för att redan ha kvalat in till Boston marathon 2014

Årets sista: Nyårslöpningen. I år för tredje gången i rad. Och lika trevligt och mysigt som alltid!

Årets trippmätare: ...stannade på 1739,8 löpta kilometer. Inte riktigt de 2000 som jag hoppats på. Mycket beroende av den klantiga skadan jag ådrog mig i tån under senare delen av året.

Summa summarum: Ett förbannat härligt löparår som får mig att med stor entusiasm blicka framåt mot 2013 och de härliga utmaningarna som väntar då!

- "Var ställde jag glaset?". "Ah! Där!". SKÅL!

En vecka

Satt precis vid matbordet och diskuterade kommande lopp med fru, svåger och svägerska. Samma svåger och svägerska som vi huserat hos under de fyra senaste Stockholm Marathon-helgerna.

Kom in på både NYCM och Boston och frågan ställdes vad som händer med de som var anmälda till årets NYCM och hur svårt det kommer att bli att få en plats till nästa år. Pratade kvaltider, lotterier och förtur för de som blev blåsta (no pun intended...) på konfekten i år.

Vad gäller kvaltiderna fick vi ganska snabbt reda på vad som gäller och det verkar som att man skruvat upp kraven rejält i NYCM. Hugade direktkvalificeringsspekulanter i min åldersklass ska till 2014 års lopp ha en registrerad tid på 2:58:00 för att kvala in. Jisses.

Bostons kvaltider var dock klart mer humana. Och vid lite eftertanke klart uppnåeliga. Och vid ytterligare lite eftertanke för 2014 redan uppnådda!?. - "Va? Är det sant?"
- "Ja, titta här. Kvalificeringstiderna som ska användas för 2014 års anmälan ska ha gjorts på eller efter 22 September 2012 och vilken ålderskategori i tabellen man ska titta på bestäms av den potentielle deltagarens ålder på själva tävlingsdagen."



- "Så, mina 3:23:33 i Berlin den 30 September måste ju vara klart godkända då jag år 2014 ju faktiskt är 45! Härligt! Semestern för 2014 är härmed bokad. Vi drar till Boston! Yihaaa!"
- "Har du koll på exakt vilket datum som loppet går?"
- "Ehh, va? Datum? Jaså. Jo, det brukar väl vara någon gång på våren.... I april. Eller maj, kanske. Ja, just det... 45 fyller jag ju faktiskt inte förrän den 28:e. April. Ojfan. Måste kolla."



- "NEEEJ! Alltid tredje måndagen i April. Kan du fatta? En vecka på fel sida. En sketen vecka. Det är ju helt sanslöst! Gick inte mor över tiden en dryg vecka med mig förresten? Kan man inte hävda det i ansökan?... Eller? Mög."

Pure love i Vattenriket

Elva och en halv kilometer i duggregn under vitgråa skyar på kända och fantastiskt vackra vägar. Ett pass så skönt att det är konstigt att något sådant kan vara både helt lagligt och helt gratis.



Har som jag nämnt tidigare på grund av en fjantskada i tån/foten inte kunnat spendera så mycket tid med löpningen under hösten som jag velat och sörjt detta faktum en hel del. Men nu är hon tillbaka och vi får vara tillsammans igen; löpningen och jag. Och vi verkar vara mer kära än någonsin!

En schweizare i Kristianstad?

Idag öppnade (äntligen!) anmälan till Swiss Alpine 2013. Såg mailet, kastade mig på tangentbordet och drog iväg en anmälan till K78. I upphetsningen missade jag dock att ändra "Nationality" från det förvalda Switzerland till det i mitt fall mer korrekta Sweden, så nu är jag visst anmäld som Schweizare. Ich, ein Schweizer? Ja, warum nicht? :-)



Har nu skrivit till Swiss Alpine och bett dem ändra. Så att det inte blir några Missverständnisse...

Läkt?

Har frestat på tån/foten vid tre olika tillfällen den gångna veckan och lagt nästan 30 kilometer is/snö/asfaltlöpning till löpardagboken. Och det verkar faktiskt som att den skada som gäckat mig och mitt löpande sedan Berlin marathon nu är läkt. Är så fantastisk glad för detta faktum. En riktigt galet underbar julklapp!



God Jul på er alla!

Benet testar foten

Efter en vecka som inleddes med ymnigt snöfall och sedan följdes av sub-arktiska vintertemperaturer slog plötsligt tövädret till vilket förvandlade stigarna och vägarna till hala, slaskiga, buliga och moddiga dito.

Efter en dryg månad av löp-avhållsamhet utomhus orsakat av en bråkande fot, i sin tur orsakad av en stukad (halvknäckt?) tå, var det idag dags att springa igen. Det hade jag bestämt redan i början av veckan. Innan jag visste hur underlaget skulle se ut.

Men sagt är sagt och bestämt är bestämt. Strax efter klockan ett denna 2-gradiga lördag snörade jag därför på mig mina dubbade X-talon 212 och gav mig ut i den isiga och snöiga sörjan. Kände hur kroppen spratt till i ett rent lyckorus och hur fötterna och skorna med lite skräckblandad förtjusning fick jobba ganska ordentligt med underlaget redan från början.

Efter 2,5 kilometer svängde jag åter förbi huset och smet faktiskt in genom dörren. I rädsla att jag gått ut lite för hårt och frestat lite för mycket. Eller gjorde jag inte det? Återstår att se.

Ingmarinspiration

Gött trött har jag nu landat i en X2000-fåtölj. Veckan som gått har varit en mosaik bestående av nya spännande möten, gamla bekantskaper, intensiva dagar, brinnande energi, inspirerande kursledare, gratis gym, lackande svett, märkliga omorganisationer, amerikansk IPA, strilande regn, blöt snö, kittlande stress, härliga skratt och celebert besök på jobbet.

Det sistnämnda utgjordes av ingen mindre än Ingmarie som vi bjudit in för att låta sprida sin energi, löpglädje, kunskap och inspiration till ett relativt brokigt gäng med alla möjliga sorter samlade; löpglada, löpnyfikna, löptokiga...



Det blev två härliga timmar som formligen sprang iväg och hade det inte varit att andra jobbrelaterade events "tvingande" ut mig ur konferensrummet hade jag kunnat sitta där än.



För att riktigt få gotta ner sig i skönt löparsnack är ju så förbannat härligt och ett litet tröstande substitut för den uteblivna egna löpningen orsakat av den skadade högertån/foten som verkar ta ordentligt lång tid på sig att läka ut.

Tackar och bockar för den inspirerande kvällen och för de nyttiga tipsen angående krånglande tår!

8 Monate...

Sitter storögt och med halvöppen mun och kollar in den korta videon från förra årets Swiss Alpine som ligger på förstasidan på deras webplats. Två minuter och tretioåtta sekunder fyllda med fullkomligt magiska bilder. Bilder som får min mage att skutta och pirra och mina ögon att lätt fuktas samtidigt som en smått irriterande känsla av en osäkerhet kommer krypande.



Finns det verkligen en möjlighet att jag ska vara redo att vara med i detta fantastiska lopp om blott åtta månader? Det känns just nu som en utopi att jag, som på grund av en idiotisk skada i en av tårna i högerfoten inte har kunnat springa med någon reda sedan Berlinmaran, ska kunna vara med och kriga de 79 kilometrarna i de magiskt vackra och, för en Kristianstadsbo, ofattbart branta schweiziska alperna runt Davos.



Sitter och drömmer om loppet, läser om loppet, kollar in den brutala banprofilen. Pirret tilltar i styrka. Och så bestämmer jag mig.

Det är klart som fan att det finns en möjlighet. Självklart! Första steget i satsningen är att verkligen ta tag i den skada som just nu gäckar mig. Bli färdig att söka professionell hjälp som kan ge mig råd hur jag bör agera. Få bättre styr på alternativträningen. Hitta luckor i schemat för att förutom köra crosstrainer och rodd på gymet även få in både vattenlöpning och styrketräning. Och när foten och tån läkt börja bygga sakta men säkert. Gräva fram recept och gamla kostnoteringar för att åter komma på banan vad gäller bra mat som ger rätt energi och som håller insulinet på en jämnare nivå.

Om en vecka öppnar anmälan. Och då är det jag som hänger på låset.

Swiss 2013: Hier komme ich!

Miraklet i Berlin

Hela loppet var egentligen ganska märkligt. Mestadels på grund av att det fokus som brukar infinna sig inför ett stort lopp denna gång nästan helt uteblev. Jag hade liksom inte klivit in i den där marathonbubblan utan blev lite lojt hängande strax utanför entrén. Har under de veckor som gått efter loppet ställt mig frågan "varför?" vid ett par tillfällen utan att ha kommit fram till något självklart svar. För jag vill inte tro att det har att göra med att detta var mitt sjätte marathonlopp i mitt löpande liv och att det skulle innebära att jag nu är så pass rutinerad att det inte längre är nödvändigt att fokusera. Jag vill heller inte tro att det har att göra med att jag åkte till Berlin tillsammans med min älskade hustru som själv inte skulle springa utan hänga med som härligt sällskap på denna förlängda weekendtrip och på tävlingsdagen utgöra min alldeles privata och mycket framemotsedda hejarklack. Kanske var det en kombination av ovanstående. Eller kanske något helt annat. Men faktum kvarstår; Fokuset på det 42 195 meter långa loppet som låg i en mycket närstående framtid hade nästan helt uteblivit.

Klockan är strax efter åtta när jag efter en rejäl frukost i den rejäla matsalen på det rejäla hotellet börjar knalla mot Brandenburger Tor i den kyliga septembermorgonen. Staden håller på att vakna och det pågår fortfarande förberedelser inför det som ska dra igång om en knapp timme. Fler och fler löparklädda människor sammanstrålar och snart är vi framme vid den Brandenburgska gaten, Tiergarten och det riessen-grossa startområde som dagen till ära är minutiöst inhängnat av tyskt kvalitetsstängsel. Kontrollen vid inpassagen till detta område genomförs precis som i fjol med oklanderlig precision och noggrannhet.

Rör mig hemtamt på området och hittar direkt till min klädinlämningsplats i myllret av människor. Den lite kittlande nervositet som vid det här laget brukar ha infunnit sig lyser idag med sin frånvaro. Hittar en oanvänd Berlin Marathon-"sopsäck" liggandes på marken och drar den över huvet likt så många andra gjort för att behålla kroppsvärmen så gott det bara går nu när överdragskläderna räckts över till funktionärerna. Vandrar i skock bort mot startfållorna och gör några vätskereglerande stopp på den ganska långa vägen dit. Kommer in i E-fållan med knappt tio minuter till start och börjar så smått titta efter Jensen som sagt att han skulle stå nära E-ingången så att vi skulle kunna önska varandra lycka till innan startskottet bränns av. Får syn på honom utanför fållan där han befinner sig av den enkla anledningen att han precis anlänt området. Springandes från en taxi som han blivit tvungen att ta eftersom han missade bussen från sitt hotell, att Metro-automaten inte tagit 20-Euro-sedlar samt att han inte haft någon växel på sig. Jo, låter ungefär som den Jensen man de senaste åren lärt känna :-)



Han tränger sig in i fållan och strax står vi på vänstersidan och inväntar att klockan ska slå 09.00. Redan efter någon minut börjar nedräkningen på maxad volym i högtalarsystemet och när skottet hörs släpps de tusentals ballongerna mot skyn och de tusentals löparna mot Siegessäule längs 17.Juni-gatan. Det är igång och jag är med. Trots att jag knappt riktigt greppat det. 42,2 kilometer att springa. I en fart som förhoppningsvis kommer att ta mig runt banan på strax under tre och en halv timme. Naturfenomenet Jensen har större och mer ambitiösa planer än så. 3:10 som sluttid, vilket innebär en km-tid på 4:30. Han frågar om jag vill haka på i det tempot och i samma stund som jag artigt, men relativt bestämt tackar nej, piper han iväg och blir det sista jag ser av honom denna svala, klara och fantastiskt vackra 30:e septemberdag.

När startmattan passeras håller jag redan ett hyggligt tempo och det känns faktiskt ganska lätt att springa. Min Garmin visar som vanligt nuförtiden enbart tiden jag varit ute i hela fönstret. Därför har jag lite dålig koll på det exakta tempot men får redan efter en kilometer reda på att jag håller nästan exakt tänkt tempo som alltså är 5 min/km. Det pratas en hel del runt mig. Folk från när och fjärran som springer tillsammans, med klubbtröjorna på med flaggor som visar varifrån de kommer. Det borde ju jag också ha, tänker jag. Ett blågult kors fastsytt på den orangea Lonesome Runners-tröjan skulle ju faktiskt vara riktigt trevligt en dag som denna i detta myller av människor i olika storlekar, olika färger och med olika språk. Att befinna sig så här mitt i ett större sammanhang som kretsar kring ett gemensamt intresse och som leder till ett gemensamt geografiskt mål, fast med lika många ambitionsmål som det finns deltagare är något oerhört inspirerande och glädjebringande. Tänk att få vara med i detta. Mitt i detta. Att få vara en av dessa hjältar (för att använda det ord jag använde på den beryktade post-marathon-festen på Stora Essingen för 4 år sedan) i ett av världens största marathonlopp i en av Europas största städer. Ja, jävlar! Det är ju minst sagt fantastiskt när man tänker på det på det viset.

Anyway, tillbaka till själva löpandet. Det rullar på och jag passerar en hel del, från i fjol, kända landmärken. Bland annat hotellet som jag då bodde på uppe vid U-bahn-station Turmstrasse och den kyrka som ligger några hundra meter längre ner längs Alt Moabit. Kyrkan vars klockor ringer högljutt då vi passerar. Antar att klockan är 09.30 och att det alltid ringer vid denna tid på söndagar i just denna kyrka. Vi passerar 5-mattan och det är nu bara en halvmil tills jag ska börja spana efter fru. Min fru. Som enligt överenskommelse ska stå och vifta med en svensk flagga någonstans mellan nio- och tioskylten.

Det flyter på och tempot ligger fortfarande ungefär där jag tänkt. Kanske lite snabbare, men vad gör väl det. Målet för detta marathon är att, till skillnad från då jag var här senast, kunna njuta av loppet, stämningen och löpningen som sådan. Tidsmässigt hoppas jag på en tid under 3.30, och om det inte skulle funka så borde jag åtminstone kunna knipa några minuter från fjolårets extremt smärtsamma 3.38.35.

Milpasseringen närmar sig och jag lägger mig i högerspår som överenskommet och sätter på Maria-radarn. Prydligt uppställda likt en oändlig rad av solglasögonprydda skyltdockor kantar de spanande människorna den nu soldränkta banan. Jag höjer koncentrationen ett snäpp och scannar av vartenda ett av de ansikte jag susar (nåja) förbi. Och DÄR står hon. Den svenska flaggan som hon håller i sin hand far upp i vinden i samma ögonblick som våra blickar möts, ett tjoande läte utstöts och en hög femma utdelas. Och allt detta under bara några enstaka sekunder. Sekunder som innehåller ett extremt koncentrat av motivations- och glädjeenergi.

Laddad till tusen fortsätter jag bort mot Alexanderplatz, den stora rondellen (Strausberger Platz?) och vidare ner mot Neukölln och Kreuzberg. Jag trippar relativt lätt och har bra koll på tempot. Ett tempo som just i detta läge skulle leda till en riktigt fin tid. Nästa landmärke runt denna bana, som känns överraskande obekant trots att jag faktiskt sprungit den en gång förr, är vid halvmarapasseringen. Då har jag nämligen en ny date, om än med samma underbara människa. Kilometrarna dit går som en dans. Inga känningar någonstans, inget direkt motstånd och bra koll på andning och tempo.

Efter 20-mattan har klivits över och jag på min klocka sett att jag ligger typ 3 minuter "före" 3.30-tidtabellen så börjar jag återigen min spaning. Vi har inte bestämt någon exakt rendez-vous-plats så det gäller att vara beredd, så vi inte missar varandra. Det får inte hända. Jag behöver den här injektionen, det känner jag nu. Och precis innan 21-skylten får jag syn på min egen privata påhejerska i sin röda jacka. Vi ler mot varandra och det känns riktigt gott. Strax därefter rusar Jensens kone en bit ut i banan och tjoar och viftar. Vad kul!

Med denna milstolpe bakom mig försöker jag nu spä på den energiboost jag precis fått injicerad genom att fylla huvudet med lite schysst musik. Jag kränger på mig hörlurarna jag har haft hängande kring halsen fulla med musik redan från start. Ett skönt gung letar sig in genom hörselgångarna och just nu mår jag alldeles, alldeles förträffligt. Även om jag börjar förnimma känslan om att det är långt kvar och att jag kanske håller ett lite för högt tempo för att kunna hålla det hela vägen runt. Jag slår dessa tankar ur hågen och försöker verkligen njuta av löpningen, stämningen, publiken, vädret, staden. Det är som sagt en helt fantastisk känsla att få vara med. Och att känna att kroppen svarar då jag ber den att trampa på.

Någonstans strax efter 25 serveras det Gel. Perfekt timing för min del, som lyckades tappa den gelförpackning jag haft med mig från start (note to self: Kom på en fiffig gel-transports-utrustning till nästa mara). Jag roffar åt mig två förpackningar (en i varje smak) och hoppas att de ska hjälpa mig och mina ben att komma ur en begynnande känsla av stumhet. Dock låter jag mig icke förivras vad gäller inmundigandet av själva gelen. Det väntar jag med till det serveras vatten. Misstaget att krama ur gelpåsen direkt gjorde jag i fjol och det gör jag helst inte om. En stor klistrig gelklump i munnen utan möjlighet till munsköljning är en ganska obekväm känsla då man börjar bli trött och lite torr i munnen.

Som jag hoppats hjälper gelen mig att få tillbaka stinget och bli av med den lilla känsla av stumhet som så sakta kommit krypande. Och nu har jag bara en siffra som snurrar i huvet och dansar runt tillsammans med tonerna från diverse favoriter; 37. Vid 37 är det nämligen dags att få göra den tredje och för denna rundan sista high-5 med frun. Jag vill vara där nu! Jag vill visa henne att jag fortfarande är med och att jag fortfarande håller farten uppe. Att jag är tacksam som fan att hon hängt med och i detta myller av folk, spanar efter och sedan står och skriker och gapar på mig. Jag vill vara där nu! NU! Men det är en bit kvar. Fyra kilometer för att vara exakt. Fan. Det är ju långt kvar. Nästan tjugo minuter, ju. Avståndet mellan skyltarna, som jag för övrigt tycker har en förbannat dum färg eftersom de flyter ihop med påbudsskyltarna som finns överallt. Speciellt nu när det börjar bli lite mosigt där uppe, växer för varje kilometer och de börjar verkligen kännas nu.

Det hela känns lite dimmigt och jag försöker skruva upp volymen på musiken i iPoden för att bedöva tankarna som kommer farande. "Sakta ner! Du är trött", skriker en del av hjärnan. "I helvete heller! Har jag lyckats hålla detta tempo i snart 3 timmar så vore det väl fasen om jag ska sabba det nu bara för att jag är lite trött!", skriker en annan del. "SAKTA NER!". "NEJ!". "JO!". Och mitt i allt detta surr trippar jag fram. Försöker tänka på armföringen och överdriver pendlingen emellanåt då jag inbillat mig att det hjälper att hålla upp farten. Snart inte långt kvar till 37. Kom igen. Kom igen!

Plötsligt ser jag något i ögonvrån. Jag vänder snabbt huvudet åt höger och ser fru Benet och fru Jensen hoppa, skutta, skrika och vifta som ett gäng uppspelta cheerleaders som precis avslutat en av sina inövade nummer och nu improviserar och sprattlar av sig överskottsenergin. Jag lyfter på handen och vinkar lite slött. Och tänker: Är jag redan vid 37? Svaret är nej. Jag har precis passerat 36 och känner mig lurad på en hel kilometer. Nu är det ju hela 6,2 kvar till mål!! Det skulle ju bara vara en halvmil kvar efter att jag passerat hejarklacken. Skit också. Sex kilometer. Det är ju SKITLÅNGT! Och jag börjar bli trött nu. Riktigt. Förbannat. Trött. Varför gör jag det här? Varför plågar jag mig på detta vis? Vad är det jag vill uppnå? Varför ska jag alltid må så här i slutet av varje lopp. "SAKTA NER! DU ÄR TRÖTT!". "NEJ! Jag ska fan hålla i det här. Hålla tempot och komma in under 3.24!". "SKIT I DET. DU ÄR TRÖTT! SAKTA NER!". "NEJ!". "JO!". "NEJ!!".

Så där håller vi på. Jag och mina två hjärnhalvor. Eller om det är två olika delar av samma halva, det låter jag vara osagt. Men, det är ett förbannat tjat och jag längtar nu riktigt mycket till det hela är över! Jag känner att jag får kämpa ordentligt mycket för att bibehålla farten. Det bränner lite under fötterna, men jag har inte ont någonstans. Inte som i fjol då bägge (under)benen fullständigt vrålskrek av smärta.

Äntrar Stadtmitte, springer förbi hotellet där vi bor och inser att det nu inte är alls långt kvar. Inte långt till att få låta benen vila, till att få en sjätte marathonmedalj till samlingen, till att få slippa det illamående som nu är alltför påtagligt för att det ska kännas bekvämt, till att få ha detta bakom mig, till att helt enkelt bara få stanna. Jag springer som i ett töcken och uppfattar inte riktigt det som händer runt mig och i de allt tjockare publikleden längs banan. Jag förnimmer en allt tätare stämning, men är inte kapabel att riktigt kunna insupa den. Inte långt kvar nu, inte alls långt kvar. Brandenburger Tor i fjärran. En syn lika vacker som efterlängtad. Och där bakom, långt, långt där bakom, målmattan.



Måste fixa det, måste orka hålla i hela vägen. Kom igen, andas, andas och håll igång benen. Slutet närmar sig och en titt på klockan säger mig att jag verkar ha lyckats att hålla tempot även andra halvan och kommer att göra en riktigt fenomenalt jävla bra sluttid. In i kaklet, hela vägen nu!

Korsar mållinjen med ett vrål och stannar vacklande och knäpper av klockan på nya personbästa med ungefär fyra minuter; 3.23.33 samtidigt som en funktionär suger tag i mig och frågar hur jag mår.

Jag tackar honom för den förtjänstfulla hjälpinsatsen och ber honom varje gång han frågar om han kan släppa att hålla en stund till. Yrseln avtar sakta och jag påbörjar Golgatavandringen bort mot påsutlämningen och Erdingertälten. Vaggar fram, nöjd som få, med min medalj runt halsen och det erhållna, blåa plastskynket över axlarna. Hämtar min klädpåse, hugger en öl, slår mig ner på gräset, skålar med grannen på filten bredvid och mår riktigt, riktigt, riktigt bra!



Prost!

Jämn, jämnare, Berlin 2012

Fick till en riktigt fin tid här i Berlin idag. Hemligheten hette kanske "jämnt tempo", vad vet jag? Det jag vet är dock att tempot på de 10 olika registrerade delsträckorna enbart spretade med 8 sek/km från den snabbaste (4:46 - den sista) till den långsammaste (4:54 - den näst sista).



Ett förbannat bra lopp på många sätt, men mer om det en annan dag. Jetzt ein bisschen schlafen gehen. I morgon är det ett nytt marathon - sightseeing & shopping! :-)

Backig avkoppling

Camp de Mar, Mallorca. Svenskfritt, myggfritt och stressfritt. Däremot nersölat med backiga vägar och stigar vart man än skulle. Helt perfekt för någon som sannerligen behöver vänja sin kropp att använda bergsbestigarmusklerna.




Fick till fyra pass under veckan. Hade egentligen hoppats på något fler, men lata morgnar, trötta ben och andra, mer familjerelaterade aktiviteter gjorde att fyra stycken blev precis lagom. Ett av passen gjordes dessutom med frun. Vi hade suttit på stranden och spanat upp på ett vakttorn längst uppe på en av de omringande topparna och sa till varandra att "dit upp måste vi en morgon". På tisdagen ställdes klockan på sju och de framlagda löparkläderna drogs på. Lite frukt och vatten och vi var iväg.



Möttes av "brutala" (med en Kristianstadbos ögon) backar och färdades 126 höjdmeter uppför berget mot tornet. Mjölksyran slog till med full kraft och luften tog fullständigt slut denna varma, sköna och stilla morgon! Men upp kom vi. Och ner med!




Semester is da shit!