The way I wanna live

"This, this is the way, this is the way I wanna live, I'm going through changes. This is the way I wanna live!"

Dees röst strömmar med full volym rakt in i huvudet, bildar synliga ord som rullar likt horisontella rulltexter förbi i mitt medvetande med bokstäver stora som hockeyklubbor. "..the way I wanna live!". Så jävla sant. Precis så här vill jag leva. Precis det här vill jag göra. Trots att det pissar ner, är kallt utav bara helvete och jag har 24 kilometer kvar av tungt fysiskt arbete framför mig.

Jag är mitt uppe i mitt fjärde Stockholm marathon. Och jag har precis passerat 18-skylten och i samma sekund krängt på mig de hörlurar som jag har haft hängande runt halsen sedan jag ställde mig i startfållan markerad med ett stort 'C' för 90 minuter sedan.

Totos "Hold the line" är på väg att avslutas. E-types "This is the way" tar vid. En Eurodisco-slagdänga från 1994 som jag egentligen inte har någon direkt relation till. Men i takt med att låten drar igång skruvas farten upp och det liksom pirrar i hela kroppen. Jag känner en oerhört stark vilja att bara skrika, sjunga och skratta högt. För att få ut det som bubblar. Samtidigt känner jag hur lyckotårar väller upp och jag både fattar och inte fattar varför. Jag är så fruktansvärt lycklig mitt i det vansinne som jag just nu genomlider. Ett marathon i ett väder så vältajmat uselt att man kan tro att det är någon med rejäl makt som ville jävlas ordentligt med det långlöpande folket. Igen. (Minns alltför tydligt snöchocken i Täby). Men inget väder i världen kan just i detta nu stoppa det lyckorus som i takt med regndropparna sköljer över och rakt igenom mig.

De första arton har förflutit relativt fort och har sprungits i ett tempo något högre än det från början var tänkt. Arton kilometer med följande highlights:

• Familjens traditionsenliga avvinkning från gräsvallen vid KMH


• Den lite gnälliga högerhälsenans tystnande efter någon kilometer


• Känslan av lätthet i kroppen och insikten om att, trots att jag springer 10-15 sekunder snabbare än planerat, så känns det riktigt bra


• Allan Montans uppmuntrande ord vid passage av Linneaklackens högkvarter


• Det grönklädda grogg-gängets glada tillrop skålandes i GT på Söder Mälarstrand


• Föräldrarnas och deras resesällskaps ivriga påhejning (och lyckade mottagande av mitt "Jag är hungrig, köp Snickers för leverans vid Humlegården"-meddelande) vid påfarten upp till Västerbron


• Känslan av bra kraft på bron trots stormbyar och ett jävla regnande


• Maria Vindruvas pepp i början av Norr Mälarstrand som får mig att spricka upp i ett brett leende och samtidigt vifta som en tok med bägge armarna rakt upp i luften likt en adrenalinstinn Jonas Gardell


• Sambatjejernas uppvisning i Stadshussvängen


• Den reella energi-injektionen kommandes från de imaginärna påhejarna Tor på Torsgatan och Bureborn som ett hack i ledet i Dextrosolsvängen in på Odengatan


• Insikten att jag fortfarande håller bra fart då jag passerar 15-mattan i slutet av Odengatan


• Snickersleverans och påhejning från föräldrar, svärföräldrar, svåger och fru vid Humlegården


• Hejarop från Barnmorske-Karin som stod och skrek sig både hes och febersjuk på Valhallavägen


• Samt den lite komiska situation som uppstod då jag strax efter Karin-passagen fick en bit av en Snickersjordnöt i halsen och hostade något förtvivlat varvid mina närmaste medlöpare fjärmade sig då de förmodligen trodde att jag var på väg att vomera...

Svänger vänster ut på Ladugårdsgärdet och det bubblande lyckoruset klingar så sakteliga av. Men känner mig fortfarande glad, stark och fast besluten att försöka hålla det hyggliga tempo som jag enligt klockan bevisligen fortfarande gör.

Passerar 20-mattan med typ 3 minuters marginal till de 1.40 som innebär en fart med 3.30 som sluttid. Viker in på Greve von Essens väg och möts av en obarmhärtig motvind. En väg som jag och Carina promenerade för halvannan vecka sedan en vindstilla och ljummen kväll efter att ha svettats i Milspåret. Idag är det allt annat än ljummet och vindstilla. Tänker på det Marie berättade igår om att vinden inte känns alls lika stark om man håller sig i en klunga, men tycker att klungan rör sig för sakta framåt och väljer att lägga mig i vänsterfil och med egen kraft tugga mig framåt. Mantrat att "Det är det här jag vill göra och det liv jag vill leva" upprepas inne i huvudet blandat med att "någon gång tar ju eländet slut". Och mycket riktigt. Vi korsar efter fem förbannat slitiga minutrar halvmaramattan och sedan byter banan väderstreck. Hugger en saltgurka i flykten och förärar sedan OMX med ett nödvändigt stopp för att justera vätskebalansen.

Ser på något sjukt sett fram emot de lugna, sköna och lätt böljande Djurgårdsvägarna. Tycker att de ger mig en viss ro i löpningen och att de små backarna får löpsteget att varieras vilket känns skönt för de nu rätt så slitna benen. Ser tillbaka på 2009 då jag med en chockartad ovisshet möttes av kuperingarna på just dessa vägar. Då tog de helt musten och modet ur mig. Nu är de som sagt mina kompisar som hjälper mig framåt mot målet.

Målet, ja. Hur långt är det kvar? Kan jag verkligen hålla detta sub-5:00/km tempo hela vägen? Eller kommer motvinden på Söder Mälarstrand i kombination med den efterföljande bron knäcka mig? Hur känner jag mig? Ska jag kanske slå av lite på takten för att spara lite kraft? Äh, det får fan bli som det blir. Jag kör på i denna farten och spricker det så spricker det. Inte mer med det.

Då Djurgårdsbron passeras och vi viker in på Strandvägen var den tänkta planen att, precis som i fjol, kränga av hörlurarna och ta emot publikens jubel och all den sköna marathonatmosfär som staden bjuder på. Men så blir det inte i år. Jag behöver musiken. För att kunna fokusera, för att glömma regnet, kylan och den envisa vinden. Tar sikte på vätskedepån vid Nybroplan och får både en mugg sportdryck och en härlig överraskning i form av en tjoande fru och en viftande svärmor. Fick senare också reda på att föräldrarna stått på andra sidan vägen och hoat, men det missades tyvärr helt.

Börjar nu på allvar längta efter 30-mattan. Varför just den vet jag inte riktigt. Kanske ser jag 3-milspassagen som en viktig milstolpe i ett marathonlopp. En punkt där jag kan lägga det som redan gjorts helt bakom mig för att sedan samla mental kraft och styrka för att rå på det som väntar.

Mattan utanför Zum Franziskaner klivs över. Fortfarande fin marginal till att komma in på Stadion under 3.30. Ner i Slussentunneln och ut på den långa Söder Mältarstrand som nu erbjuder en än starkare motvind än senast vi var här. Försöker hålla uppe frekvensen och bortse från vädret. "This is the way I wanna live!".

Snart framme vid bron och det grön-regn-klädda grogg-gänget har nu verkligen fått upp värmen och står och vaggar och sjunger i regnet. Jag skrattar, gör tummen upp och tar sats mot det som alla fruktar; Västerbron. Kan egentligen inte riktigt fatta varför. Visst, det är lång seg backe uppför, men sen kommer ju en fin lagom sluttande utförslöpa som plåster på såren. Idag kan jag dock förstå att folk gnäller lite. Vinden är brutal och kyler ner mina plaskblöta kläder och handskar.

Är vansinnigt glad över att vara över Riddarfjärden och riktigt njuter (jo, faktiskt) av Norr Mälarstrand som erbjuder platt löpning med vind i ryggen. Framme vid Stadshuset drar jag i mig en mugg cola, ger tummen upp till Sambatjejerna som fortfarande håller igång och tar sikte på nästa milstolpe; slutet av Torsgatan. Kommer jag bara dit så är det "lugnt". Vattenpölarna vid Tegelbacken har blivit ordentligt mycket större nu och jag får tvärnita för överraskande girar från framförvarande löpare vid ett par tillfällen.

Passerar Centralen, Clarion Sign Hotel och är snart uppe på den sega Torsgatan. Vet nu att Bonniershuset INTE står i slutet av gatan och behöver således inte bli besviken när jag passerar det och inser att det är en bit kvar till Odengatan. Hugger lite Dextrosol innan jag svänger höger och känner en känsla av eufori stiga i kroppen. Samtidigt som det börja hugga oroväckande i vänster baksida lår. "Nej, nej, nej. Inte nu. Inte här. Du skulle bara våga!".

Börjar kännas nära nu. Stretar på i regnet och kylan och tappar för ett ögonblick känseln i högerfoten. Börjar bli riktigt trött men intalar mig själv att försöka hålla frekvensen uppe. Då ska nog tempot räcka till det som jag inte riktigt trodde på i morse när jag satt och stirrade ut på de vajande ekarna genom ett regnpiskat fönster.

40-mattan närmar sig och jag känner mig så otrolig glad och nöjd, trött men stark. Bara två kvar till stadion nu. Ingenting. Ingenting! Ner på Sturegatan och Karlavägen. Sliter nu av mig hörlurarna och hör speakerns pepp, folkets jubel och ser Stadion där i fjärran. Alltid en lika fantastiskt skön syn. Håller i den sista biten och springer längs med Stadions fantastisk vackra stenmurar.

Kommer in genom Sofiaporten och njuter av varje steg på de röda vackra löparbanorna. Tittar upp mot publiken för att se om jag för syn på någon jag känner, men utan resultat. Jag förstår om de mina lämnat regnet och kylan och sökt skydd någonstans inomhus.



Korsar mållinjen innan det stora uret hunnit nå till 3.30 vilket känns helt fantastiskt (3.27.22). Är så förbannat glad att vara klar och skriker ut min glädje. Gratulerar löparna omkring mig, får min fjärde Stockholmmarathon-medalj, en nyöppnad vattenflaska och påbörjar Golgatavandringen ner mot ÖIP.

Tar mig nerför de fruktade trapporna relativt smärtfritt, lämnar in chip och får den vackert gula och extremt efterlängtade finishertröjan. Precis då tar den RIKTIGA utmaningen vid.



Kylan kryper på mig och är fullständigt obarmhärtig. Min kropp börjar skaka och jag kan efter ett tag inte längre kontrollera mina tentakler och börjar känna paniken stiga. Måste ha klädpåsen. Fort som fan. Och sedan byta om till torra kläder. Skakningarna blir värre och värre och det hela är fullkomligt galet. Kommer in i det stora omklädningstältet som är helt överfyllt av frusna löpare som försöker byta om trots stelfrusna fingrar och skakande kroppar. Till slut lyckas jag med klädbytet vilket får klassas som dagens största bedrift och kan ta mig mot tunnelbanan, hotellrummet och en överdrivet lång och varm dusch.

Min fjärde Stockholmsmara är till ända och jag kan inget annat säga, trots ett fruktansvärt uselt väder, att jag älskar det av hela mitt hjärta och längtar redan tills nästa år.

3.27.22

Tjohoo! Ja, det här var ju riktigt, riktigt kul! Trots kylan, vätan och vinden.



I går morse när jag vaknade och tittade ut genom fönstret var jag dock inte speciellt sugen på att ge mig ut och kriga i 42 kilometer. Inte alls, för att vara ärlig. Men, allt det där förändrades när jag samtidigt som klockan slog 12 väl rullade igång där på Lidingövägen.

Mer senare...

Glömde sydvästen

Alltid är det något man glömmer packa ner inför ett lopp. Inför TEC var det vaselinet. Inför maran i morgon är det sydvästen... Hur fan klär man sig för att springa ett marathon i ett väder som enligt prognoserna innefattar låga temperaturer, ihållande hällregn och 10-15 sekundmeter?



Frågan är om min plan att vara orange i morgon kommer att fungera. Får se vad som sker. I vilket fall kommer morgondagens lopp att bli ytterligare en mycket intressant löp- och väderrelaterad erfarenhet.



Tycker för övrigt också förbannat synd om de som i morgon tänkt titta på loppet och heja fram sina respektive.

Nåja, inte mycket att göra åt. Dags för lite tapetklisterintag. Skål!

Bra studs i Göteborg

Göteborgsvarvet. Sveriges, och kanske världens(?) största halvmarathon-event. Ett lopp jag sprungit förut. Tre gånger för att vara exakt. Ett lopp som väcker både positiva och negativa minnen till liv. Ett lopp med mycket folk, både på och vid sidan av banan. Ett lopp jag i år springer främst för att min kära hustru ska springa det. I sitt livs första halvmara.

Anländer Göteborg vid 11. Hittar stället vi ska bo på, parkerar bilen och knallar ner genom Slottsparken och startområdet. En promenad på styvt två kilometer som skulle komma att promenera ytterligare ett par gånger under dagen. Förberedelserna är i full gång och har väl varit så under hela veckan. Kön till nummerlappsuthämtningen är lång och en i sällskapet som ska starta i tredje startgrupp börjar bli smått stressad. Jag, som ska starta i åttan, börjar också känna att tiden början rinna iväg. Måste ju hinna käka också. Och byta om.

Väl inne i Frölandaborgen går det, precis som vanligt, väldigt smidigt. Tar våra kuvert, smiter ut ur fållan innan mäss-entrén och traskar tillbaka till bilen, vandrarhemmet, vår medhavda mat och våra löparkläder. Käkar, funderar på klädsel, tar beslut, byter om. Nummerlapp på. Lycka-till-pussar utbytta.

Drar solo iväg ner mot startområdet. Ska dra iväg 14.15. Frun inte förrän 15.40. Bär en svart sopsäck över mig för att hålla värmen i den lite isiga vinden. Möter "ormen" av löpare inne i Slottsskogen. Bestämmer mig för att gå runt istället för "rakt igenom" och hamnar på så sätt uppe på en av backarna i parken. Vid Barnens Zoo. Får upp pulsen fint i bergsbestigning och blir härligt blöt om fötterna då jag i nedstigandet kliver rakt in i ett av det tidigare regnet skapat sankt parti. Perfekt start.

Sliter av mig sopsäcken, bestiger ytterligare en topp innan jag kommer ut på mer känd mark och promenerar i mina blöta och lite leriga Asics Tarther längs startfållan bort mot rondellen som tar mig upp till startgrupp 8s samlingsplats. Blir igenkänd av grannen hemifrån som står i sjuan i sin röda, granna Salomon Trail Tour-tischa. Lycka till och kör hårt!

Ett sista litet besök i skogen bredvid samlingsplatsen för vätskebalansering och sedan in i trängseln. En trängsel som man sedan skulle befinna sig i ända fram till mål. Känner mig hur lugn som helst. Och varför skulle jag inte göra det? Har ju gjort detta ett antal gånger förr. Och i år har jag absolut inga tankar på att springa på en viss tid eller på en viss plan. Bara hänga med och se hur kroppen mår. Tänkt marathon-tempo (5 min/km) blir nog lagom, men kroppen får som sagt bestämma.

Tänker desto mer på frun och hur hon ska uppleva det hela. Kommer själv ihåg vilken mäktig och märklig känsla som infann sig då jag stod här för första gången. Kommer säkert att gå skitbra för henne. Hon är ju lugnet självt.

Exakt klockan 14.15 släpps vi iväg och tempot som gruppen hamnar i är näst intill helt perfekt för min del. Strtax under 5:00 och jag blir förvånad att grupp 8 kör på så pass fort ändå. Får en riktigt behaglig start och känner mig oerhört lätt i kroppen. Backen efter 2-skylten studsar jag uppför liggandes i vänsterfil ute i gräskanten. Transporten genom Majorna fram till Älvsborgsbron går som en dans. Bokstavligen. Det är en speciell dans i 3/4 takt med två snabba fram och en långsam tillbaka. Färden är ryckig och anledningen stavas "en jävla massa folk". Men det är det som är en del av charmen med Varvet. En salig blandning på folk. Som alla just har ett och samma mål; löparbanorna på Slottsskogsvallen, men med helt olika förutsättningar, träningsmängd och ambitioner.

Precis innan jag når brofästet och ska påbörja den första rejäla klättringen får jag syn på två kändisar som står och njuter i den värmande Majsolen. Mor och far har letat sig upp till Götet och viftar nu för allt vad de är värda. Det är första gången jag haft någon supporter längs Varvetbanan. Och det är välkommet. Alltid lika inspirerande och kul med folk man känner som tjoar längs vägen.

Bron är idag en liten munsbit. Går bra uppför och riktigt fort nerför. Väl över på Hisingesidan får jag lite flashbacks från i förrfjol då det precis här, vid sex kilometer började ta emot utan bara h-e. Det gör inte idag. Inte ett dugg. Rullar på fint och håller kanske 4.35-4.40-tempo. Utan någon vidare ansträngning. Är faktiskt lite förvånad själv att det känns så lätt. Lätt och roligt.

Strax efter 7 får jag syn på ryggen av en klubbkompis. En "Lonesome Runner" glider fram i folkmassan. Jag tar sikte och precis när jag är ifatt hör jag en bekant röst alldeles till vänster om mig. En gammal Sony-kollega. Som utbrister de ord som jag låst blicken på den senaste minuten. "Lonesome Runners" på klingande nordöst-Skånska. Vad är oddsen? Blir en trevlig liten pratstund. Både med min gamle kollega och LR-löparen. Efter lite ordväxlingar säger jag något i stil med: "Nä, nu tar vi det här" och höjer tempot en aning. Ex-kollegan frågar: "Ska du öka nu?" och jag säger "Ja, jag tänkte försöka det" varpå han kontrar med "Ja, du ska väl springa två varv din jädra dåre!".

Vet inte om han hört om Ultrabravaderna eller nåt, men rätt kul var det. Men idag blir det inga två varv. Ett är alldeles tillräckligt en lördag som denna. Tre veckor innan Stockholm marathon som får anses vara lite mer av en milstolpe för året.



Löpningen rullar på och kilometer efter kilometer passeras. Fortfarande med en känsla av lätthet i kroppen och gladhet i sinnet. Götaälvsbron gömmer sig lite, men dyker upp och jag bestämmer mig för att köra på rätt bra både uppför och nerför då jag känner mig både stark och lätt. Lägger mig i vänsterfil och matar på. Mina långsammare medlöpare är ganska så disciplinerade och håller vänsterfilen fri. Andningen blir tyngre och tyngre men jag trampar på utan att tappa alltför mycket fart. Då vi når krönet och det börjar gå nerför släpper jag helt på bromsen och rullar ner i ett "hiskeligt" tempo. Passerar hundratals, jag kanske uppåt tusen löpare på bron och den efterföljande spiralen. Åtminstone känns det så. SÅ KUL DET HÄR! Så här skulle det alltid känts att springa!

Jagar på mot Avenyn och väl där dränks jag i folkets jubel. Perfekt väder för folk att stå längs banan och heja, tjoa och tjimma. Kanske inte riktigt direkt till mig, men ändå. Får syn på en mycket bekant rygg och kutar ifatt grannen som jag hälsat på i startfållan. Knackar honom på axeln och får kontakt. Föreslår att vi kör på tillsammans sista biten, men får reda på att krafterna börjar sina rejält hos honom. Tar farväl och siktar mot Poseidon och en svalkande tvättsvamp!

Rundar Havsguden och rullar ner i motsatt riktning. Glider in på Vasagatan och kryssar mig fram. Springer om löpare efter löpare som tröttnat. Tror faktiskt att jag just nu i just denna delen av löparormen som ringlar genom stan är den som har mest krafter kvar. En fantastiskt skön känsla.



Strax innan 19-skylten får jag uppleva ett skönt blues-gung av ett gäng herrar som verkar ha lirat ihop under många, många år. Deras sköna feeling letar sig in i mitt löpande medvetande och jag tycker just nu att livet verkligen är på topp. En känsla som ytterligare förstärks då jag hör mitt namn ropas med viss frenesi och får syn på mor och far som står på andra sidan gatan och vinkar glatt. Vad kul.

Sista biten som under mina tidigare Varv har känts rejält sega känns idag bara inspirerande och sköna, om än ansträngande då 4:35-tempot nu börjat kännas av i kroppen. Speciellt i nedre delen av höger underben. Det är inte direkt hälsenan (som brukar spökar lite av an) utan en bit bredvid. Inget som direkt hindrar mig och min löpning, men som ändå ger ett litet obehag som skulle kunna ge upphov till lite oro. Kanske är det resultatet av dagens "snabba" löpning under längre tid. Något min kropp inte är direkt van vid. Har ju faktiskt inte sprungit speciellt många fartpass den senaste tiden, undantaget Humlestafetten för en vecka sedan.

Uppförsbacken precis innan mål kommer faktiskt som en liten överraskning. Förmodligen har jag varit så trött de andra gångerna att jag inte lagt detta motlut på minnet. Eller så är det (ännu) ett tecken på att jag börjar bli "gammal" och minnet lite suddigare. Vem vet? Försöker trycka på med det jag har kvar i benen den sista biten och studsar in på Slottsskogsvallen med en fantastisk känsla i kroppen. Inte direkt bubblande glädje över att ha "fixat" någon speciell tid eller så, utan mer än underbar känsla av harmoni som jag bara har upplevt sedan jag började med löpningen.



Kostar på mig att flirta lite med Marathonfoto-fotografen som sitter med sin kamera längs upploppet och glider strax därefter över mållinjen på en tid som faktiskt är ett par minuter snabbare än jag någonsin presterat på 21.1k. Höll ett snittempo på 4:39 och fick den officiella tiden 1.38.14. Tänker faktiskt inte så mycket på det utan funderar mer över varför löparbanorna verkar "asfalterade". Var inte de röda då jag var här senast? Nu är de svarta. Och lite ledsna. Synd, tycker jag.

Funderar också på min älskade fru som vid det här laget bör ha kommit ett par kilometer ut på banan. Hoppas verkligen hon har det bra. Får en medalj runt halsen, en banan och ett kexchoklad i näven. Hämtar en mugg med vatten och ställer mig i kaffe-kön för en gratis kopp Gevalia. En kopp jag ger upp ganska snabbt då kön rör sig alltför långsamt. Trycker i mig den erhållna energin och börjar småjogga genom parken mot vandrarhemmet.



Väl där, tar jag en lång skön dusch, byter om och möter upp med föräldrarna för att sedan gemensamt ge oss ut på stan, hitta en bra position någonstans i publikledet och där få syn på och heja fram frun. Hamnar vid 18-skylten på Vasagatan. Kommer i god tid innan jag beräknat att hon skulle vara där. Väntan känns lång och spänningen stiger för varje minut. Hur mår hon? Hur har det gått hittills? Vi står tysta och spanar och letar i den förbipasserande folkmassan. Så plötsligt dyker hon upp på bortre sidan av vägen. Jag skriker och hon får direkt syn på mig och spricker upp i det mest fantastiska leende jag sett på länge. Så härligt! -"BARA TRE KVAR NU! KÖR HÅRT!", gapar jag och ser henne försvinna uppför gatan. Tjoho, vad kul!

Strax därpå dyker ännu en kändis upp på banan. Carina kommer ångandes med ett fokus som jag sällan skådat. Verkar vara en schysst tid på gång där. Härligt! Heja, heja!

Traskar tillbaka mot vandrarhemmet. Stannar på en uteservering. Beställer öl till mig och mina supersupportrar, tillika föräldrar. Dricker i skönt sällskap den kalla och efterlängtade lagern i solen och tycker att livet är precis så där fantastiskt härligt som det bara kan vara med löparendorfinerna och dopaminerna rusande runt i systemet.

Vilket smile hon presenterade. Fan vad härligt!

Spontant milspår

Uppe i Stockholm på jobb. Får reda på av Carina att det är en 10k-tävling på Djurgården onsdag kväll... Hmmm? Och jag som tänkt springa en social snack-glass-runda. Ja, vad fasen. Kul att träffa lite folk man känner innan och efter i alla fall.

Buss 69 till Djurgårdsbrunn. Springer på Carina precis vid busshållplatsen där jag och en hel bunke andra löparklädda människor kliver av. Efteranmäler mig och sätter mig i gräset för att montera nummerlapp, chip och sedan softa en stund.



Lite snabb uppvärmning med löpskolning (tack Carina!) och sedan dags för start. En banan, ett snickers och lite vatten är det som utgjort energiintaget sedan lunch. Räcker det tro? Undrar hur det här ska gå? Backigt? Vet ej. Trångt? Förmodligen. Drygt tusen pers i startfållan. Varmt? Ja, ganska. Bra träning inför StM om 1½ vecka om inget annat.

Som förväntat ganska ryckigt och trångt första kilometern. Sedan släpper det och jag gör samma misstag som jag gjort vid ett par andra millopp där det varit lite bökigt och gått lite långsammare i starten; kilometer två springs alldeles för fort. Och sedan är man nästan redo att kasta in handduken. I åtta kilometer!

Känner mig även idag rätt färdig redan efter två, men biter ihop och försöker hålla i. Min Garmin ligger kvar på hotellrummet så jag har ingen direkt koll på farten. Försöker bara hålla ett jämnt och så högt tempo som kroppen min förmår (med det faktum att det är ganska långt kvar malandes i bakhuvudet).

Varvning. Dricka. Ligger till vänster där det bara serveras blått slisk. Powerade, tror jag. Sveper i mig en rejäl klunk i farten. Får sedan stanna efter typ 100 meter och rapa ut den luft som följt med. Lyckas hålla det till en rap, men känner att det lätt skulle kunnat bli mer. Fem kvar nu och in i ett töcken. Försöker hitta en bra rytm i andningen.

Kommer upp jämsides med en tjej som jag även såg precis i början av loppet. Hon ser stark ut och håller ett högt fint steg. Blir att vi följs åt. Samma rytm, samma tempo. I nerförsbackarna glider jag förbi med mina långa ben. Då det planar ut eller går lite uppför kommer hon ifatt.

Springer över Djurgårdsbron och har nu bara 2,5 kvar. Så skönt att vara på väg "hem" mot mål. Fortfarande helt i takt med tjejen som verkar (till skillnad från mig själv) ha detta helt under kontroll. Hon kollar sin Garmin då och då och jag får för mig att hon har en 100%-ig plan och ser säkert detta som en strukturerad uppladdning inför maran om 10 dagar. Själv kämpar jag för överlevnad.

Efter 9-skylten som så äntligen passeras släpper hon plötsligt lite. Jag håller dock i och snart är hon bakom mig. Vet inte hur långt. Vet inte heller riktigt vad som hände men är säker på att jag lär se henne igen innan vi passerar mållinjen. Och mycket riktigt. Då den sista lilla bron vid Djurgårdsbrunns passeras alldeles strax innan mål-"rakan" tassar hon förbi och jag säger (sluddrar): "Jag visste det. Du ser sjukt stark ut! :-)". Har inga som helst ambitioner att försöka kontra utan kämpar för att hålla mig upprätt hela vägen in. Knappar in någon meter på henne och är väl inte mer än tre-fyra meter bakom när jag kliver över den så sjukt efterlängtade målmattan.

Bör ha kommit in på en tid strax under 44 minuter (43.41). Välter i mig det som bjuds. Banan, mer blått slisk och vatten. Mängder med vatten. Återhämtar mig rätt snabbt och tycker, precis som alltid direkt efter målgång oavsett hur jävligt det varit där ute, att "det här var ju riktigt kul". Sjukt, men sant!

Resultat

Humlestafetten

I frisörstolen för någon månad sedan blir jag tillfrågad av mannen som håller i saxen om jag skulle vilja ställa upp i salongens stafettlag i årets upplaga av Humlestafetten i Bromölla. Visst! Låter ju kanon. Vilken sträcka? En av de "långa", dvs första på 7.8, den fjärde på 7.5 eller den sjunde och näst sista på 8.2. Första låter bra eftersom jag har en del annat på programmet just den 5:e maj då loppet ska gå av stapeln.

Anländer Bromölla i god tid innan 11 då starten går. Tvekar lite angående klädsel. Sol, men ganska kyligt i den relativt starka vinden. Blir till slut långa tights och en StM-tischa som jag, då jag träffar lagledaren och de andra vid nummerlappsuthämtningen, får byta mot lagtröjan som består av en svart Fruit-of-the-Loom-bomulls-tröja med salongsnamnet "Anderssons" tryckt på ryggen. Springa i bomullströja? Det var ett tag sedan, men ska säkerligen gå fint. Det är ju inte så långt. Får dessutom byta den tänkta kepsen till ett kalas-nice och med tröjan matchande pannband! Snyggt! :-)



Stafettpinnen erhålls, starten närmar sig. Springer på lite bekanta då jag småjoggar runt torget för att försöka väcka liv i de något stela benen.

Startar iPoden, kränger på lurarna, ser startern resa startpistolen, läser hans läppar då han räknar ner och står och inväntar knallen. Precis innan startern når 'ett!' och kramar hanen briserar en annan stor KANON som något rullat fram utan min vetskap. Blir rädd så jag blir helt gelé i benen och har nästan svårt att komma iväg med de andra som likt en hjord antiloper fullkomligt rusar iväg. Fan vad jag är lättskrämd.

Hamnar direkt i ett tempo som är lite för högt för min kapacitet. Klockan visar 3:55 min/km och jag försöker lugna mig en smula och slappna av i löpningen. Känns ganska så bra och innan jag vet ordet av passerar jag 2-skylten. Trampar på och börjar nu känna att det tar emot. Kollar inte mer på klockan utan försöker bara hålla en jämn fart. Passerar en del löpare som tog i lite för mycket i början. Den gamla 80-talssynthen och 90-talsdancemusiken strömmar in i huvudet. Vet inte varför det blev just den spellistan idag, men det känns ok.

Hugger en mugg med vatten i flykten då jag passerar vattenbordet efter att halva sträckan är gjord. Dricker inget utan sköljer bara den nu förbaskat torra munnen. Trampar vidare i solen och känner att jag börjar bli rejält trött. Någonstans runt sex kilometer kommer en stigning som tar musten ur de smala benen. Jag känner hur tempot sjunker och överväger vid ett kort ögonblick till och med att stanna och börja gå!?! Förmodligen ultrafasonerna som spelar min hjärna ett spratt.

Jag håller mig springande och närmar mig killen i röd tröja som legat framför mig under en bra stund. Då vi når krönet glider jag sakta, sakta förbi honom och längtar verkligen till detta är över. Ett par hundra meter senare ser jag samma kille först i ögonvrån och sedan klart och tydligt glida förbi lika retligt som jag nyss gled förbi honom. Säger något i stil med "Starkt jobbat!" till honom (och menar det verkligen) och lägger mig en bit bakom. Då jag strax därpå skymtar en större folksamling och inser att vi är väldigt nära första växlingen får jag nya krafter och lägger in en spurt och passerar på nytt mannen i rött.

Överräcker pinnen till min lagkamrat, vacklar ut ur fållan och sätter mig på huk och spottar och tar igen mig en stund. Tittar på klockan och läser 32.03. På 7,8. Vad blir det för fart? 4:07! Jisses! Och jag som mest lufsat runt i 6 - 6:30-tempo på sistone. Kanske har Maffetone en poäng ändå med sitt "Want speed? Slow down!"...

En riktigt urladdning på ett riktigt roligt arrangemang. Om lagledar-Peter blev så pass nöjd med min insats att han skulle be mig ställa upp för Anderssons fler gånger, så blir svaret utan tvekan ett rungande 'JA'!

Resultat

Smakar fågel

Årets Ultra-magiska Ultra-event med sveriges skönaste Ultra-människor komponerat av allas vår Ultra-Fredrika är till ända. 4 dagar magi i ett landskap och en natur så vacker att mitt torftiga ordförråd inte räcker till att försöka göra det hela någon rättvisa.

För att ändå på något sätt försöka förmedla all den skönhet, all den glädje och all den goda mat vi fått uppleva så publicerar jag, istället för en alltför lång berättelse som få ändå skulle orkat sig igenom, ett album med bilder tagna under helgen som gått. En helg som jag aldrig ska glömma. En helg som sannerligen smakade fågel!

TSGUE 2012

Centrepiece

Isberget har anlänt. Pryder nu sin plats centrerat på spiselkransen utstrålandes en aura av 'achievement'. Snyggare glasskulptur har jag då aldrig sett, än mindre ägt...

Solfaktor 50?

Bara tre dagar kvar till årets upplaga av den redan klassiska skånska gourmetlöpningen. Och ska man tro norrmännen på yr.no så blir det nog till att smörja in nyllet och de vintervita benen... :-)

I huvudet på en Ultrarookie III

Del 1
Del 2

Lägger mig ungefär i mitten av en av grupperna som bildas och ger mig under total tystnad ut på det knöliga underlaget i form av nyfallen och nyss upptrampad snö på cykelstigen som leder bort från Ensta krog. Jag känner mig lugn och trygg där i snöfallet och hamnar ganska så meddetsamma i ett lunk som känns behagligt. Tänker inte alls på att det är 80 kilometer jag ska springa utan befinner mig bara helt och hållet i nuet. Börjar dock efter någon kilometer att inse att det kommer att bli bra mycket tyngre med tanke på det ojämna och sugande underlaget. Och när höger hälsena, som bråkar lite av och till om jag inte sköter den ordentligt, börjar knorra, blir jag en aning orolig.

Försöker mellan stegen att sträcka på foten och göra lite övningar för att mjuka upp den nedkylda och stela senan. Känns något bättre och jag tuffar på i ledet som jag hamnat i. Ingen stress vad gäller farten. Tror vi håller 6:20 eller nåt på de oplogade vägarna och det känns lätt. Närmar oss Rönningesjön och ska vika tvärt höger och passera över en liten, liten bro som går över en bäck som leder ner i sjön Det är ordentligt halt innan bron varför jag tar tag i broräcket då jag viker in på den. Min handske blir i samma ögonblick alldeles plaskblöt och iskall vilket väcker ordentliga obehagskänslor i mig. Blöta vantar är osköna vantar.

Det är helt tyst i leden. Tankarna virvlar omkring och är i mitt fall väldigt suddiga. Det hela känns smått overkligt. Kommer fram till att det är en kombination av för lite sömn de senaste dygnen, själva eventet i sig (80k-tävlingar springer man ju inte varje dag…), och det helskumma vädret så här i mitten av April. Vi passerar över Roslagsbanan och kommer till en asfaltsväg på andra sidan järnvägen. Eller åtminstone så tror jag att det är asfalt; Snötäcket är kompakt. Och buligt. Och blött.

Strax efter den obevakade övergången kommer banans första uppförsbacke och som på gemensamt kommando börjar hela ledet att gå. Eller raskpromenera. Så fort vi når toppen övergår vi unisont till lugn löpning igen. Då det går nerför har jag lite problem att hålla min position i ledet. Jag vill rulla på mycket fortare än de andra som verkar hålla emot på något sätt. Håller min plats och tänker att jag får "rulla" när jag springer utan sällskap, vilket nog kommer att ske framöver. Det är ju en bit kvar.

Höjdkurva TEC-banan

Efter att järnvägen på nytt korsas passeras den tredje kilometerskylten. Det blir signalen för att starta det kontinuerliga energiintaget medelst de medhavda, och dessutom egenhändigt bakade, Runekakorna. Tar en liten kaka, suger och tuggar. Njuter även en slurk vatten till denna eminenta Ultraföda. Det ska visa sig att det ska käkas Runekakor varje gång denna skylt passeras vilket gör den lite till en favoritskylt.

En skylt som dock inte tillhör favoriterna är den med siffran 7. För här börjar "eländet", eller som orienterarna skulle sagt, den "intressanta delen". Snöigt, blött, lerigt, rotigt, stenigt och jävligt. Svårsprunget, men, och där måste jag ge trailmänniskorna och orienterarna rätt; det är faktiskt både lite spännande och intressant. Och tiden bara flyger förbi även om farten inte är den allra högsta. Alltid någon rot, eller sten eller gyttjepöl eller isfläck att fokusera på och på så sätt komma ifrån det monotona malandet. Det sistnämnda är det inte så mycket av här på TEC-banan. Utan mer en ständig variation av både underlag, lutning och terräng.

Foto: Micke Sjöblom

Första milen är snart avverkad och det är dags för första varvning/depåstopp. Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig eller hur jag ska lägga upp det men det löser sig säkert. Efter en avslutande skön nerförslöpning rundar jag en lekplats och ser en skara folk stå och heja och ta emot mig som vore jag värsta stjärnan. Mitt nummer skriks från en för-spanare tillbaks till en funktionär som sitter vid en dator (tror jag, ser faktiskt inte vem som tar emot "NUMMER 35!"-ropen).

Springer över mattan, får ett pip som kvitto på att jag registrerats och kliver fram till Mia, Ken och de andra Linneanerna vid gottebordet. Någon frågar om jag behöver påfyllning av flaskorna och jag tackar för erbjudandet och langar över flaskorna. Service! Själv växlar jag några ord både med Mia och Ken, får höra att jag ser pigg ut, trycker i mig några bananbitar, lite choklad och en kopp kaffe. Eller om jag tog kaffet först på andra varvet. Äh, det vill jag ha osagt och det är ju egentligen inte speciellt intressant. Det intressanta är istället att jag blir så otroligt glatt överraskad och glad av det pepp och den service jag erbjuds i start/målområdet. Och hur innerligt glad jag blir när Mary helt plötsligt står där och säger "Hej!". Fantastiskt kul med så mycket kändisar. Med nypåfyllda flaskor i bältet, magen full av banan och choklad och Dopaminförrådet påfyllt drar jag ut på varv nummer två.

Första kilometern går helt ok, men när det ska springas på gräsmattor som blivit ännu lerigare och blötare och då det klampas ner i iskalla pölar redan under andra kilometern börjar jag faktiskt att misströsta en aning. Ska jag verkligen springa i det här "möget" i 68 kilometer till? Och bli lika j-vla blöt och kall om fötterna vid dessa ispölspassager under ytterligare sex varv? Det här är ju helt sjukt!

De negativa tankarna biter sig liksom fast under i stort sett hela det andra varvet som springs i något slags irriterat "töcken". Det rullar på, men motvilligt. Tempot har jag ingen aning om, då jag vägrar titta på min klocka. Vill inte veta hur sakta det går. Vill inte bygga upp ytterligare stress. Möter fotograf Micke i skogen i slutet av slingan och försöker glatt bemöta hans peppande "Ser bra ut!" men det känns bara förbannat tungt.

Foto: Micke Sjöblom

Vid varvningen förändras dock allt. Till det bättre. Mottagarkommitén är på plats och hejar, tjoar och tjimmar än värre än vid första passeringen. En snabb titt på det stora digitala uret talar om för mig att tempot inte sänkts något nämnvärt mot det första varvet och Mias kommentar, "Men Thomas, är du redan här igen? Springer du bara halva varv?" får mig att helt plötsligt skina upp. Vattenpåfyllningsservicen håller lika hög klass som vid förra besöket och de negativa tankarna jag haft under andra milen rinner liksom av mig. Trycker i mig lite bananer och lite choklad och lämnnar startområdet på mycket lättare ben än jag hade då jag lufsade in i samma område för bara ett par minuter sedan.

Och det skulle bara bli bättre. Under tiden jag gnetade runt andra milen hade Täby kommun letat upp snöplogarna och skrapat både cykelstigar och de större vägarna. Vilket innebär att åtminstone halva slingan nu faktiskt skulle kunna klassas som riktigt löpvänlig. Sweet! Men de delar som inte går på asfalt eller hårt packad grus blir däremot bara värre och värre. Men det hade de i och för sig blivit ändå, med eller utan plog av de riktiga vägarna. Så plog-faktumet är bara positivt!

Glider fram med energi på tredje varvet och börja tycka att det hela är fantastiskt kul. Njuter av tystnaden, friheten och hela situationen. Har snart sprungit 30k och känner mig oförskämt pigg. Även om jag är blöt om fötterna, lerig upp till knäna, knappt får fäste i de brantare uppförsbackarna inne i skogspartierna och att lervällingen blir värre och värre och emellanåt på vippen suger loss mina skor från fötterna. Har egentligen aldrig fattat att jag är masochist, men nu börjar det mer och mer gå upp för mig att så måste fan vara fallet.

Vid tredje passeringen av start/målområdet får jag första gången syn på den store påhejaren i rött, allas vår Jumper. Han står i skocken precis efter mattorna och jag ger honom en obligatorisk "Haj Faj". Mer att käka och dricka och sedan iväg. Tredje milen klart lättast hittills även om skogspartiet och vissa andra sträckor är riktigt svårsprungna, leriga och allmänt kläggiga.

Foto: Stefan Manning

Foto: Stefan Manning

Foto: Stefan Manning

Foto: Stefan Manning

Foto: Stefan Manning

Ut på fjärde varvet och nu har jag gjort drygt en tredjedel. De plogade cykelbanorna är lättsprungna och livet leker när plötsligt ett lätt illamående kommer över mig. Aldrig en trevlig känsla. Måste bero på att jag slängde i mig maten lite väl fort vid passeringen. Får ta det lugnt vid nästa matpaus. En paus som också innebär att jag "får" sätta på iPoden. En present jag lovat mig själv då hälften är gjord. Stretar på och börjar tänka riktigt mycket på min familj då jag kommer ut på den slingrande lilla grusvägen strax efter Rönninge gård. Stannar vid 34k och tar en bild på mig själv som jag postar på facebook för att tala om att jag mår bra.

Kilometer efter kilometer betas av och 50%-varvningen närmar sig. I depån hittar jag förutom Jumper även Therese som nu äntligen dykt upp och Cecilia som jag trodde skulle vara på banan, men som tyvärr fått bryta på grund av en trilskande sätesmuskel. Svett-kramkalas utbryter och snacket går. De tycker jag ser pigg ut och tycker också att jag nu nog bör tänka på loppet som jag är mitt inne i, momentant sluta med att vara social och ge mig iväg ut på den femte milen. Bra idé. Smäller igång iPoden, rattar in senaste podcasten med F&F och ger mig iväg. Dags för att bli lite mer blöt och kall om fötterna. Härligt!

Men i hjärtat blir jag varm. Både av smågrabbarnas vatten-och-godis-stations-initiativ längs banan, av mötet med Jumper i skogen och av samtalen med Bosse under några kilometer. Det börjar kännas i kroppen att man sprungit i snart fem mil nu, men knoppen är pigg och jag tycker fortfarande att det är kul, även om måste erkänna att jag längtar till jag kan säga att jag är på sista varvet. Har ingen som helst koll på klockan utan springer så att det känns bra. Tuggar Runekakor och dricker vatten. Perpeteum har jag helt slutat att dricka. Tror att det kan vara en av orsakerna till mitt illamående som kommer och går lite.

När jag ger mig ut på sjätte varvet strömmar det musik in i öronen. Musik, som tillsammans med känslan att vara på väg mot både längdrekord och snart ett fullföljt 50-miles-lopp, för mig in i ett Runner's High-tillstånd som jag inte upplevt på mycket länge. En känsla av eufori fullständigt sköljer över mig och jag studsar över den leriga gräsmattan trots det sunkiga underlaget samtidigt som tårarna kommer. Borde kunna skrivas ut på recept det här. Känner du dig någon gång deppig eller nere, spring 51 kilometer i snöslask med AC/DC i hörlurarna, så ska du se att alla dina bekymmer försvinner.

Ett par kilometer senare, vid en av mina favoritskyltar (4) springer jag återigen på Jumper som kommer gående längs vägen. Jag stannar och tar fram telefonen för att föreviga detta underbara ögonblick av den ensamma påhejaren i ett Aprilvintrigt och ganska öde landskap som gör under för den löpare som hejandet riktar sig till. Trots att det börjar bli både sent och lite segt så vet jag att nu kan det bara gå fint.



Innan jag ger mig ut på varv nummer sju stoppar jag i mig en varm och go pannkaka med mycket sylt och stoppar sedan på mig den på Statoil tidigare under dagen införskaffade lilla ficklampan. Hittar även ett dubbel-Snickers i väskan som får lov att hänga med. Det har börjat skymma, men än så länge klarar det sig utan hjälp-lyse. Men det här är nog sista varvet som det är så. Nästa (och sista) loopen lär vara mörk. Åtminstone inne i skogen. På tal om skogen så kommer jag på mitt sjunde varv ifatt Carina precis innan det tuffaste partiet avslutas. Carina promenerar och jag saktar ner och börjar gå med henne. Hon berättar att hon tycker att det är fruktansvärt jobbigt och att hon mått riktigt dåligt. Jag vill få henne att förstå att kroppen hennes har kämpat hårt mot förkylningen den senaste tiden och att hon, om hon väljer att stanna efter åtta varv, ändå är en superhjältinna! Vet inte hur hon uppfattar det jag i all välmening säger, men i nästa stund skickar hon iväg mig så att jag inte ska behöva hålla hennes lägre tempo.

Jag går in för varvning för allra sista gången och efter ännu en pannkaka och lite socialt chit-chat är det bara en sak som gäller. Ta mig runt helskinnad i mörkret den allra sista milen. Jag bestämmer mig för att se positivt på alla ispölar, lerträsk och uppförsbackar för så fort jag passerar dem vet jag att det är sista gången vi ses, åtminstone under denna tävling.

Då jag smyger in i skogen efter sex och en halv kilometer tar jag fram den lilla lampan och försöker hitta ett bra sätt att lysa upp lerstigen samtidigt som jag kan fortsätta pendla med armarna. Jag inser ganska så meddetsamma att lampan jag köpt inte direkt är anpassad för det jag nu försöker ha den till. Skenet är för svagt och att hålla den 1,5 meter över marken och lysa någon meter framför mig fungerar inte speciellt bra. Jag blir tvingad att böja mig ner så att ljuset i käglan på marken framför mig blir så pass starkt att det faktiskt ger mig information om var jag sätter mina fötter.

Det hela känns mycket märkligt, men det tar ju faktiskt slut någon gång. Bara att streta på det allra sista lilla skogspartiet. Elljusspåren möter mig efter ett tag och på den sista, sköna biten in mot mål kostar jag på mig en spurt och när jag sträcker händerna i luften då jag för åttonde gången springer över mattorna är det en känsla av total lättnad som inträder. Lättnad, som alldeles strax övergår i glädje och en viss mängd stolthet.

50 miles. I snö, slask och lera. På 9.24. Vilken grej!

I huvudet på en Ultrarookie II

Del 1

Vaknar strax innan alarmet skulle satt igång. Känner att jag sovit ganska så risigt. Har under natten format de alltför porösa kuddarna till en örngottsöverdragen liten boll för att försöka få något som helst stöd under nacken. Känner mig lite stel. Och trött. Tassar upp och drar från gardinerna för att få in lite ljus som kanske kan få mig att vakna. Och vaknar gör jag. Även om jag först tror att jag drömmer då jag kollar ut genom fönstret. Snö! SNÖ!? Och inte det lilla heller. Det ser ju ut att ligga nästan en decimeter. Och det snöar fortfarande. Blöta snöflingor yr runt i vinden och lägger allt som kommer i dess väg under ett kallt, blött och vitt täcke. Ja, det här var ju en najs soprajs. Helvete!



Tar på mig rejält med kläder och ger mig ut i ovädret för ett besök på Statoilmacken i jakten på en lampa och det genomskinliga guldet för en långlöpare; Vaselin! Drar upp jackhuvan och kisar för att undvika att få de stickande flingorna i ögonen. Äntrar macken som en arla Yeti-varelse och scannar av hyllorna. Lampa hittad. LED. Liten och smidig. Kan funka. Luktar mig fram till Apotekshyllan och hittar det mesta. Utom vaselin. Idomin. Men inte vaselin. Skit! Jaja, det får gå ändå.

Kommer tillbaka till hotellet några minuter senare och ser återigen ut som en snögubbe. Den yrande snön är skoningslös. Slänger av jackan och de införskaffade prylarna på rummet och går ner i frukostmatsalen för att bunkra energi. En rejäl tallrik med bröd, smör och pålägg, kokta ägg, "skramlade" ägg och lite bacon. Kaffe, juice och vatten. Får syn på Roine som jag snackat lite med igår kväll och slår mig ner vid honom och hans triathlonpolare. Goa människor. Lättpratade som få. Mycket snack om allt möjligt. Givetvis om det sanslöst sjuka vintervädret men även om Roines deltagande i Gladiatorerna under förra säsongen och hur ofantligt många smällar han fick under tävlingarna. Inget för veklingar. Precis som en 50-mile:are i skitväder... Hehe.

Traskar efter den långa frukosten ner till startområdet för att hämta ut nummerlappen. Springer på solstrålen Mia som är i full färd med att lasta ur RallyMazdan på all möjlig proviant som ska serveras under dagen. Ger henne en spontan kram, kläcker ur mig nånting om att det är kul att få ha kommit till Norrland, och fortsätter in i värmestugan för lapp och chip. Tävlingsledare David och Jonas tar, precis när jag får lapp och chip av en funktionär, beslutet att skjuta på starten två timmar till klockan 12. Det har nämligen under natten fallit en del träd i skogen som måste röjas undan. Och startområdet måste fortsätta skottas. Och tusen andra saker som måste på plats innan årets upplaga av Tåby Extreme Challange kan dra igång.



Tar med mig beslutet tillbaka till hotellet. Monterar på nummerlappen, chippen (japp, vi fick ett till var doja), klär på mig dagens outfit, ringer Carina för att meddela att hon inte behöver stressa och trippar ner i receptionen för att informera andra om att vi plötsligt fått två timmar att slå ihjäl. Slår mig ner i en av hotellets lobbysoffor mellan Tommy från Kramfors och Bosse från Västerås och chit-chattar ett tag. Bosse ser den nära förestående tävlingen som ett liten uppvärmning inför det stora målet för honom i år; UTMB. Ett av de tuffaste trail-loppen du hittar. Wow! Fångar efter en stund även upp Barbro som är på väg ut i snöovädret och tar tillsammans en kopp kaffe.

Får från soffan syn på två välbekanta nyllen borta vid receptionen. Håkan och Leif har anlänt Täby. Tjeeeeena! Alltid kul med så kära återseenden. Leffe är som alltid på topphumör, men Håkan verkar lite småhängig. En hänginghet som helt och hållet är väderrelaterad. Tittar ut och visst snöar det fortfarande. Om än med en något förminskad intensitet än då jag besökte macken strax efter 07.

Vi bestämmer oss för att köra ett nytt frukostrace för att fylla på förråden. Men innan dess har jag nöjet att lägga till en hjälte på min lista av sådana. Kramfors-Tommy som, efter att ha hört att jag åkt ifrån vaselinet, plockar upp en nästan tom (men fortfarande med fullt tillräckligt innnehåll) tub Sportslick och säger på sitt härliga norrlandsmål. -"Ta den här du! Jag har en till, helt ny, i väskan". Tommy, jag är dig från och med denna stund för evigt tacksam!

Äter en schysst andra frukost i glada vänners lag och då magen står i fyra hörn är det dags att dra ner mot starten. Men innan dess "fixar jag till mig" på rummet med min nyss erhållna och så ovärderliga present från Kramfors. Perfekt! Passar också på att slänga ner några av de hembakade Runekakorna i två små påsar som jag stoppar i jackfickorna där jag också trycker ner lite toapapper och ett halvt paket dextrosol som jag fått med mig hemifrån. Med nya kompressionsstrumpor, Sportslick, självlysande Lonesome Runners-jacka, Runekakor och toppluva så kan det som väntar fan inte gå fel!

Hittar en plats till min väska i ett av tälten. Väskan, som innehåller lite ombyte i form av nya strumpor och extra T-shirts samt ett par Snickers, resten av Runekakorna, min ryggsäck, min nya fina LED-lampa och en flaska sportdryck, känns lite rookie-aktig där den står inklämd bland andra väskor och kläder. Många av de andra gamla utlra-rävarna har stora plastlådor med genomskinligt lock vari de strategiskt placerat diverse (säkert mycket spännande och genomtänkta) grejer. Wow, tänker jag. Fiffigt. Men hur skulle det sett ut om jag kommit med en stor plastlåda under armen på hela min väg från Kristianstad till Stockholm och Täby via tåg, tunnelbana och buss. Hade varit riktigt opraktiskt. Då. Men inte nu. Nu hade det säkert varit riktigt bra att ha en sån där. Kanske.



Fler kändisar dyker upp. Främst i form av Carina, som jag så noga följt i hennes enormt tuffa, vassa och genomtänkta uppladdning inför det som nu alldeles strax ska starta. Ger henne en stor lycka-till-kram och får en tillbaka. Snön fortsätter att falla. Jag, Carina, Leffe och Håkan står och snackar.

Foto: Micke Sjöblom

Plötsligt samlar David och Jonas alla löpare och går igenom vad som gäller för dagen. De har fått dra om banan en aning och snitslat runt ett par nedfallna träd. De informerar om att banan är i (något slags) löpbart skick om än snöig och än så länge oplogad.



Efter avslutad information ber en man med asiatiskt utseende tävlingsledningen att dra det lite kort på engelska. Mannen visar sig komma från Singapore och är för första gången på besök i Sverige och Europa. Är även för första gången i kontakt med det som nu singlar ner över våra mössor. Han ska, i detta för honom fullständigt främmande väder, springa den långa sträckan, 100 miles. Snacka om timing för en tuff utmaning.

Starten närmar sig. Vi blir likt en skock får vallade bakåt från där vi står. Jag har börjat frysa en aning och är i detta nu så ofattbart glad att jag verkligen fick med mig den långärmade Merino-ull-tröjan, toppluvan och Gore-vantarna. Utan det hade jag varit körd. Eller i alla fall förbannat kall. "3, 2, 1, KÖR!". Jonas (eller om det är David) räknar ner och släpper iväg det knappt 120 man och kvinns starka fältet. Jag hamnar någonstans i främre halvan av fältet och tänker, när jag till jublet från både deltagare, funktionärer och några åskådare, joggar ut ur startområdet: "JA! Då kör det så äntligen igång!"...

I huvudet på en Ultrarookie I

Sitter på ett hotellrum med halvt gapande mun och läser en mängd intressanta bloggar med helt fantastiska berättelser från en helt sjukt extrem ultralöpningstävling i Täby som i år som lök på laxen sprangs i ömsom blötsnö, ömsom gegga och däremellan lite dy, lite asfalt och en och annan härlig isvattenpöl. Sitter och fascineras av historierna och över de distanser som tillryggalades i dessa förhållanden. Åtta eller sexton mil. Ja, ni läste rätt; MIL. Det känns ju helt overkligt. Och galet. Overkligt galet.

Rycks ur min dvala och inser helt plötsligt att det är bland annat mig själv jag sitter och läser om. Inser också att det måste vara en kombination av sömnbrist de tre senaste dygnen och den både fysiska och mentala tröttheten som sätter in efter långvarig fysisk ansträngning som spelar min hjärna spratt. Spratt som bland annat resulterar i en känsla att stå lite snett bakom och bredvid sig själv.

För fem dygn sedan stod jag och glodde in i min garderob fylld med träningskläder och löprelaterad utrustning. Funderade på vad jag skulle behöva på mitt första "timade" ultralopp som skulle gå av stapeln några dygn senare. Hur skulle vädret bli? 6 grader och sol, va? Var det inte det jag läste på både dmi, yr och smhi. Jo, visst var det så. Kanske ändå bäst att ta med en långärmad. Och vindjackan. Mössa eller keps? Keps bör ju räcka. Eller? Äh, jag tar bägge för säkerhets skull. Smart! Pannlampa? Nä, det asar jag inte med. Jag bör ju vara klar vid 20 om vi startar klockan 10. Eller? Jo, för fan. Det bör jag vara. Eller? Jo. Pannlampan får ligga kvar.

Idiot!. Eller om det kanske stavas 'Ultra-Rookie som egentligen aldrig gillat att packa och som just i detta nu skulle packa inte bara för sin första Ultratävling utan också för fem dagars jobb med tillhörande minikonferens i anslutning till tävlingshelgen i så få väskor som möjligt då han ska färdas med tåg och väl i Stockholm så kallat "kommunalt"'.

I vilket fall så var det korkat att inte packa ner allt som man kunde tänkas behöva. För löpning i alla väderlekar. För löpning på olika delar av dygnet. Fast det visste jag som sagt inte just då.



Rookien anländer Täby strax före 18 på fredagen. Dagen innan Ultra-premiären. Regnet strilar konstant och gör sitt allra bästa för att blöta ner mig på promenaden från busshållplats Stockholmsvägen till Täby Park. Något som regn är fantastiskt bra på. Checkar in, slänger in mina blöta väskor på rummet och ger mig ner i bistron bredvid receptionen för att få mig något att äta. Primo-lasagnen från 11.30 har gjort sitt och det känns som jag går på nästan tom tank. Inte helt optimalt med tanke på den fysiska ansträngning som väntar. Möts i baren av ett helt gäng (förmodade) löpare och hälsar på en handfull på min väg fram till bardisken där jag beställer både mat och dricka. Tänker att det nog kommer att ta lite tid då jag får för mig att alla de andra också precis beställt mat i baren. Hmmm?

Får syn på Solvikingarnas stolthet Barbro Nilsson och blir riktigt glad av att se ett bekant ansikte. Pratar med Barbro om ditten, datten och förra årets Gästgifverilöpning och inser plötsligt då jag lägger märke till "biljetten" i Barbros hand att jag nog missat något väsentligt. Eller åtminstone något som alla andra i rummet verkar ha förstått. Det visar sig att det vankas gemensam middag i "matsalen" för alla de TEC-deltagare som läst sina mail och som föranmält sig till detta trevliga initiativ. Och här kommer servitrisen med min hamburgertallrik. Tack för det. Jaja. Inget att göra åt nu. Och, ultrafina som ultramänniskor är så blir jag medbjuden in i matsalen i alla fall. Hamburgertallriken får också följa med och jag trivs i min nya "familj".



Arrangörerna Jonas och David intar efter ett tag scenen och drar igenom lite regler och praktiska detaljer inför morgondagens lopp. Stämningen är hög och jag trivs som fisken bland ultramänniskorna i rummet. David och Jonas kommer in på något om obligatorisk utrustning och bland dessa tycker jag mig plötsligt uppfatta ordet "lampa". Lampa? Pannlampa? Obligatoriskt? Japp! Ouch! Äh, kan det verkligen vara det även för oss som "bara" ska springa 50 miles? Nej, det kan inte gälla oss...

Idiot!. Eller om det kanske stavas 'Småstressad familjefar på nytt jobb som av något obegriplig anledning inte läst igenom det långa mailet med allsköns nyttig information om tävlingen som han fick för längesedan!'

Nåja, inte mycket att göra åt nu. Pannlampan ligger kvar i garderoben där hemma och det lär ju inte krylla av lördagsmorgonöppna affärer som säljer pannlampor i utkanten av Täby där jag nu befinner mig. Nej, hög tid att krypa till kojs. I morgon är en stor dag. Dagen då min ultratävlingsdebut ska genomföras. Ska bli riktigt spännande och kul. Ahhhh. Natti-natti! Sov gott!

-"VASELIN! VASELIN! JAG GLÖMDE PACKA NER VASELIN!"

Sätter mig upp i sängen. Pulsen är skyhög. Klockan visar 02.15. Och LAMPA!? Varför tog jag inte med någon lampa? Tänk om jag inte får starta utan lampa? Har macken öppet? Nu? Har de vaselin? Och någon form av lampa, tro? Ja, det måste de väl ha? Lägger mig ner. Stirrar ut i mörkret. Pulsen normal igen. Tänker att jag kanske är lite nervös inför den här debuten ändå. Bestämmer mig för att kolla utbudet på macken innan frukost. Släcker lampan. Och somnar om till ljudet av regnsmatter på hotellrumsfönstret. Måste sova nu. I morgon är det dags...

Baka baka kaka

Förberedelserna har börjat. Knappt en vecka kvar. Nedtrappningen har startat och inga fler längre pass i kalendern för min del. Däremot en del planering. Och kakbakning. Runekaksbakning. Spännande. Speciellt för en som aldrig någonsing i sitt snart fyrtiotreåriga liv ens kommit för sig att koka knäck. Men idag var det dags.



Och resultatet blev faktiskt riktigt trevligt, även om de blev något "torrare" än jag förväntat mig. Kommer att bli kanon. Kan man springa Spartathlon och ro över Atlanten på dessa kakor så vore det väl fan om man inte ska kunna springa åtta fjuttiga mil...

Halvt genrep i sommarväder

Tre veckor kvar till årets största(?) löputmaning för min del; TEC 50 miles. Tre veckor. Det är ju ingenting! Kommer att fullständigt flyga fram. Så, det gäller att få de förberedelser man planerat på plats i tid.

Idag var det dags för en av dessa. Det långa passet. Typ ett marathon. För att påminna mig om hur långt det verkligen är. Och, genom extrapolation, kanske få en liten känsla för hur långt dubbelt så långt är.

Jag bestämde mig i början av helgen för att jag på dagens pass skulle få möta havet och således blev det till Åhus jag siktade då jag strax efter 12 drog iväg i sällskap med min nya ultrapolare Nathan. En sträcka som jag sprungit ett antal gånger, både fram och tillbaka, men aldrig under samma dag. Vyerna runt mig var dagen till ära fantastiskt vackra och försomriga, trots att vi bara läser mars i kalendern.



Lätt medvind i ryggen, en positiv och lätt känsla i kroppen. Tempot har jag ingen koll på och det var helt enligt plan. Vill bara hitta något ultramässigt tripp-tempo som känns lätt och som jag känner mig bekväm i. Om det hamnar på 5:40, 6:00 eller 6:30 spelar ingen roll. Det är 50 miles vi pratar om och utmaningen handlar inte om att ta sig runt de åtta varven runt den där (namnlösa?) sjön där uppe utanför Täby på en viss tid, utan helt enkelt att inte DNFa. Har en grym respekt för distansen och när jag tänker på att de flesta i startfältet ska springa inte bara åtta, utan sexton, milvarv blir jag rent av smått vimmelkantig.

Det rullar på fint. Stannar ibland och växlar ner till promenad då jag ska suga i mig innehållet i min på ryggen transporterade kateter-påse. Slänger vid ett par tillfällen in en Dextrosoltablett som jag tuggar och som tillsammans med vattnet bildar lite bränsle för min sköna framfart.

En och en halv timme efter att jag lämnat familjen och fönsterputsningen viker jag in på Rinkaby skjutfält och solen värmer än mer. Jag springer i 3/4-byxor och en T-shirt. Och svettas skönt. I mars. Otroligt.



Havet närmar sig, men den vanligtvis lite kyliga brisen uteblir och det är lika varmt ända ner på stranden där jag för första gången känner av lite vind. Lika vackert som vanligt nere på Östra Sand. Min barndoms strand. Mina lätt tångdoftande rötter.





Tar lite bilder. Insuper sommaratmosfären och drar vidare. Nästa stopp sommarstugan för ett civiliserat toalettbesök och proviantering av det som står att finna i stugans kylskåp. Vilket visar sig bestå av smör. Som klins på ett par knäckebrödsskivor som gömmer sig i skåpet ovanför. Sitter som en smäck. Byter min svettiga T-shirt mot en torr dito som jag fiskar upp ur ryggan.



Sköter mina ärenden och styr sedan kosan tillbaka hem. Har 20k framför mig och sätter nu för första gången under dagen på iPoden där Filip och Fredrik filosoferar på sitt typiskt tjattrande, och i mina öron förbannat underhållande, manér.



Lite tyngre på vägen hem. Dels på grund av den svaga, men dock närvarande, vinden som nu ligger emot, dels av det naturliga faktum att jag redan har drygt 20k i benen. Men tröttheten tar aldrig överhanden och känslan förblir både positiv och skön. Maler ner kilometer efter kilometer och rätt som det är står jag hemma i trädgården igen. Hela familjen hemma. Och fönstrena är putsade.

En dag att minnas!




Passet på jogg.se

Födelsedagsfesten spikad

Och i år förläggs den till Brösarps Gästgifveri i glada ultralöparvänners lag! Gullfot har nämligen gjort det igen; Bokat ett Ultraevenemang verkligen värt namnet.



The Skånska Gästgifverigårdar Ultra Experience 2012 är sedan igår inskrivet i kalendern och den 27:e april samlas vi i Sjöbo för att ladda med en fyrarätters, lite löparsnack och en god natts sömn för att den 28:e fira födelsedag löpandes 45k mot Brösarp och ett av Skånes bästa gästgifverier. Festen pågår ända fram till den 1:e Maj och kommer förutom Sjöbo och Brösarp även innefatta Brantevik och Ystad och därtill mycken skön Österlenlöpning tillsammans med några av Sveriges ultragoaste löpare! Längtar redan!

Sex - Fjuttig kvalitet?

Inspirerad som själve f-n av Carinas sanslösa långpass-tusingar gav jag mig idag ut för ett köra det första kvalitetspasset på mycket länge.

Strax innan 18 styrde jag kosan mot Björket och den upplysta grusväg som skär genom den lilla skogsdungen och som passande nog är nästan precis en kilometer lång. Märkligt hög puls på vägen dit i 6-tempo, men det fick vara som det var med det. Kanske jobbstressen från tidigare under dagen som jag tagit med mig ut? Kände mig taggad inför uppgiften och längtade efter att få bli riktigt trött. Planen var att springa sex stycken tusingar, vilket med lätthet kan uppfattas som riktigt fjuttigt i jämförelse med Carinas tjugo häromdagen, men sex fick det bli. Sex blir bra. Sex är bra.

Drog iväg på den första och försökte fokusera på löpsteget samt att hålla en bra hållning genom hela kilometern. Men den första var tung. Riktigt tung. Kändes att jag fått hålla mig borta från snabbare löpning ett tag nu. Andra gick bättre. Nästan för bra. Sprang den i 4-tempo rakt igenom. Trean och fyran gick i mitt miltävlingstempo från i somras (4:13). Den femte och näst sista var av någon anledning riktigt obehagligt jobbig och det märktes också på tempot; 4:26. Drog dock ner tempot lite grand för att kunna upprätthålla någon slags stil på löpningen. Ville inte börja "sluggerkuta" utan hålla ett bra steg och ett hyggligt flyt. Sista kändes bättre men efter de 4:17 var jag ändå verkligen glad att ha det hela överstökat.

Trippade hem de två kilometrarna och kände mig fett nöjd med passet, skönt trött och tänkte på hur det skulle kännas om jag istället för 6 bränt av 20. 20!? Det är ju helt galet!

Ruta ett

Ja, herrej-vlar vilket skitpass. Tung i benen och stel i hela kroppen. Kändes nästan som att jag inte sprungit en meter på ett år eller två.

Drog ut efter att fått i mig lite kvällsmat efter jobbet. Hoppades på att slippa den konstiga känslan i vänsterbenet, och faktiskt var det inte så farligt med just den biten idag. Men med allting annat. Noll flyt, noll känsla, noll energi. Bara tunga ben, stela axlar, ansträngt flås, hög puls. I 5:23-tempo! I sämsta formen på bra jävla länge.

Men visst, det är inte nu jag ska vara på topp. Det är i april. Och i maj och i början av juni. Men det är bara 3 månader till TEC 50 miles och just nu känns det som att jag ligger så långt efter som det bara går vad gäller min löpning och 13 veckor för att försöka ta sig tillbaka till någon slags värdig form känns som en väldigt kort tid. Speciellt som herr Ischias hela tiden ligger och lurar och bara väntar på att få sätta ytterligare en käpp i mitt löphjul.

Dock finns det en riktigt stor löprelaterad ljuspunkt på väldigt nära håll. Frun tog nämligen fram Gbgvarvets 2:15-träningsprogram idag och körde första passet innan jag ens hunnit hem från jobbet! Way to go mrs! Och tack för inspirationen. Den behöver jag verkligen nu för att lyckas ta mig framåt från ruta nummer ett.

Benets backspegelsblickar

Sju dagar har gått sedan det nya året skålades in. Sju dagar under vilka det producerats mängder av träningssummeringar i bloggosfären. Summeringar som är ett sant nöje att som läsare konsumera och som får en att fascineras av allt roligt och spännande som hänt i vårt avlånga löparland.

Ett inlägg som dock saknas i denna skörd av årskrönikor är det från det där Benet. Han brukar ju så här års lyckas slänga ihop ett inlägg med lite minnesbilder från året som passerat, men i år verkar han inte riktigt vara på humör. Han har mest setts vanka omkring i sitt hus klagandes över märkliga smärtor i vänstersidan långa skånk, eller sammanbiten liggandes på en träningsboll modell större i den ena märkliga övningen efter den andra. Kanske är det bäst att låta honom vara ifred.

Eller vänta... nu ser det ju faktiskt ut som att han tar fram sin laptop. Och sjunker in i ett tillstånd som ser något så när bekant ut. Krafsandet i det rödlätta skägget och den smått frånvarande men ändå koncentrerade blicken genom läsglasen säger mig att det faktiskt verkar vara ett blogginlägg på gång... Ja, det var som fasen...



2011 var ett år då det hände en hel del i mitt löparliv. Det var året då jag för första gången sprang längre än 42k på en och samma dag, då jag kombinerade långlöpning med gourmetmat och stiftande en mängd nya synnerligen trevliga bekantskaper, då jag slog personligt på både marathon (3.34.38 i Stockholm) och 10k (42.14 på hemmaplan i Kristianstad), då jag irrade omkring i Beijings motorvägskulvertar och i en av stadens alla parker och då jag debuterade i trailsammanhang.

Det var även året då jag sprang mitt första utanför-Sveriges-gränser-marathon (Berlin), då jag av en ren slump fick bevittna en IM-tävling live (i Nice) och undrade om jag själv skulle klä i badmössa och då jag någon månad senare själv gav mig ut på ett lika lokalt som spontant triathlonäventyr (S, C, L) i och runt Råbeslövssjön. Det var också året då jag och min familj under ett dygn adopterade en långlöpande australiensare. En riktig äventyrare som senare skulle gå och bli chefredaktör för en ny tidskrift där jag i debutnumret fick den nedtecknade gourmetlöpningsupplevelsen publicerad.



Det var även året då jag gjorde slag i saken och bytte både bransch, arbetsgivare och tjänstgöringsort. Rätt eller fel får väl tiden utvisa, men jobbytet gav mig möjligheten att faktiskt börja långcykla (eller långspringa) till, eller kanske främst, från jobbet. En möjlighet som jag dock ännu inte uttnyttjat under de två månader då jag haft möjlighet.

Det jag däremot utnyttjat är möjligheten att via de långe benen i olika självarrangerade soloevenemang utforska de fina omgivningarna i mina hemtrakter. I somras en ultralöpning söderut till Kivik och i höstas ett tvådagarsevent i andra riktningen med slutdestination Sölvesborg. Och så skapades det en årlig tradition genom att följa upp fjolårets uppskattade nyårslöpning med ett nytt avsnitt av det sociala sista-dagen-på-året-passet.

Det var även året då jag tröttnade på att betala 349 kronor per månad för något jag dumt nog inte längre utnyttjade. Jag sade upp mitt gym-medlemskap och upphörde samtidigt med all form av specifik coreträning. Något som skulle visa sig vara ett synnerligen korkat beslut då det under årets sista månad resulterade i att jag fick tillbaka de ischiasproblem jag senast brottades med under våren 2009. Problem som i år blev så pass allvarliga att målet om 2000 sprungna kilometer kom att förbli ouppnått.

Alles in alles med andra ord ett synnerligen händelserikt år som fullkomligt flugit förbi med en hisnande hastighet och som gett mig många härliga minnen som jag sent, eller ännu hellre, aldrig kommer att glömma.

Och nu är det hög tid att blicka framåt. Mot ett år som redan nu inbegriper en hel rad planerade löpaktiviter. Men mer om det i ett kommande inlägg. Ty nu är det hög tid att tillsammans med pilatesbollen ta upp den dagliga kampen mot ischiasproblemen!

Vårvädersjul

Jullov. Som i år stavas "arbetstidsförkortning". Och uttalas "underbart skön vinterledighet i tvåsiffriga plusgrader".



Rawfoods-experiment i ugnen. Blodgivarplåster i höger armveck. Nio sköna kilometer i underbart vårväder med en fungerande rygg i går. Min härliga familj att hänga med hela dagarna. Och den numera traditionsenliga nyårslöpningen med goda vänner på lördag att se fram emot. Och senare samma kväll bubblande kvalitetstid.

Sa jag att det här med jullov äger?

My precious...es

Löpningen är det minst sagt smått med för tillfället. På grund av den trilskande ischiasen. Der Rücken är alltså lite kaputt gegangen. Och symptomatiskt nog börjar nu även mina favoritlöparprylar vittra sönder.

Först sprack en av mina kära DS Racer framtill. Kastade mig ner i fruns sylåda och rotade fram nål och björntråd och lyckades någorlunda tråckla ihop den igen. Puh!



Sedan gick blixtlåset i bitar då jag skulle dra på min kära vindjacka som, förutom att vara en förbaskat snygg, lätt och skön löparjacka, också är ett fint minne från då det begav sig på ledarskapsutbildning med en (fd?) Linnéacoach på trevliga skånska gårdar.



Kanske kan Tomten fixa blixtlås? Och trilskande ryggar? Ja, det hade varit en julklapp det.