I huvudet på en Ultrarookie I

Sitter på ett hotellrum med halvt gapande mun och läser en mängd intressanta bloggar med helt fantastiska berättelser från en helt sjukt extrem ultralöpningstävling i Täby som i år som lök på laxen sprangs i ömsom blötsnö, ömsom gegga och däremellan lite dy, lite asfalt och en och annan härlig isvattenpöl. Sitter och fascineras av historierna och över de distanser som tillryggalades i dessa förhållanden. Åtta eller sexton mil. Ja, ni läste rätt; MIL. Det känns ju helt overkligt. Och galet. Overkligt galet.

Rycks ur min dvala och inser helt plötsligt att det är bland annat mig själv jag sitter och läser om. Inser också att det måste vara en kombination av sömnbrist de tre senaste dygnen och den både fysiska och mentala tröttheten som sätter in efter långvarig fysisk ansträngning som spelar min hjärna spratt. Spratt som bland annat resulterar i en känsla att stå lite snett bakom och bredvid sig själv.

För fem dygn sedan stod jag och glodde in i min garderob fylld med träningskläder och löprelaterad utrustning. Funderade på vad jag skulle behöva på mitt första "timade" ultralopp som skulle gå av stapeln några dygn senare. Hur skulle vädret bli? 6 grader och sol, va? Var det inte det jag läste på både dmi, yr och smhi. Jo, visst var det så. Kanske ändå bäst att ta med en långärmad. Och vindjackan. Mössa eller keps? Keps bör ju räcka. Eller? Äh, jag tar bägge för säkerhets skull. Smart! Pannlampa? Nä, det asar jag inte med. Jag bör ju vara klar vid 20 om vi startar klockan 10. Eller? Jo, för fan. Det bör jag vara. Eller? Jo. Pannlampan får ligga kvar.

Idiot!. Eller om det kanske stavas 'Ultra-Rookie som egentligen aldrig gillat att packa och som just i detta nu skulle packa inte bara för sin första Ultratävling utan också för fem dagars jobb med tillhörande minikonferens i anslutning till tävlingshelgen i så få väskor som möjligt då han ska färdas med tåg och väl i Stockholm så kallat "kommunalt"'.

I vilket fall så var det korkat att inte packa ner allt som man kunde tänkas behöva. För löpning i alla väderlekar. För löpning på olika delar av dygnet. Fast det visste jag som sagt inte just då.



Rookien anländer Täby strax före 18 på fredagen. Dagen innan Ultra-premiären. Regnet strilar konstant och gör sitt allra bästa för att blöta ner mig på promenaden från busshållplats Stockholmsvägen till Täby Park. Något som regn är fantastiskt bra på. Checkar in, slänger in mina blöta väskor på rummet och ger mig ner i bistron bredvid receptionen för att få mig något att äta. Primo-lasagnen från 11.30 har gjort sitt och det känns som jag går på nästan tom tank. Inte helt optimalt med tanke på den fysiska ansträngning som väntar. Möts i baren av ett helt gäng (förmodade) löpare och hälsar på en handfull på min väg fram till bardisken där jag beställer både mat och dricka. Tänker att det nog kommer att ta lite tid då jag får för mig att alla de andra också precis beställt mat i baren. Hmmm?

Får syn på Solvikingarnas stolthet Barbro Nilsson och blir riktigt glad av att se ett bekant ansikte. Pratar med Barbro om ditten, datten och förra årets Gästgifverilöpning och inser plötsligt då jag lägger märke till "biljetten" i Barbros hand att jag nog missat något väsentligt. Eller åtminstone något som alla andra i rummet verkar ha förstått. Det visar sig att det vankas gemensam middag i "matsalen" för alla de TEC-deltagare som läst sina mail och som föranmält sig till detta trevliga initiativ. Och här kommer servitrisen med min hamburgertallrik. Tack för det. Jaja. Inget att göra åt nu. Och, ultrafina som ultramänniskor är så blir jag medbjuden in i matsalen i alla fall. Hamburgertallriken får också följa med och jag trivs i min nya "familj".



Arrangörerna Jonas och David intar efter ett tag scenen och drar igenom lite regler och praktiska detaljer inför morgondagens lopp. Stämningen är hög och jag trivs som fisken bland ultramänniskorna i rummet. David och Jonas kommer in på något om obligatorisk utrustning och bland dessa tycker jag mig plötsligt uppfatta ordet "lampa". Lampa? Pannlampa? Obligatoriskt? Japp! Ouch! Äh, kan det verkligen vara det även för oss som "bara" ska springa 50 miles? Nej, det kan inte gälla oss...

Idiot!. Eller om det kanske stavas 'Småstressad familjefar på nytt jobb som av något obegriplig anledning inte läst igenom det långa mailet med allsköns nyttig information om tävlingen som han fick för längesedan!'

Nåja, inte mycket att göra åt nu. Pannlampan ligger kvar i garderoben där hemma och det lär ju inte krylla av lördagsmorgonöppna affärer som säljer pannlampor i utkanten av Täby där jag nu befinner mig. Nej, hög tid att krypa till kojs. I morgon är en stor dag. Dagen då min ultratävlingsdebut ska genomföras. Ska bli riktigt spännande och kul. Ahhhh. Natti-natti! Sov gott!

-"VASELIN! VASELIN! JAG GLÖMDE PACKA NER VASELIN!"

Sätter mig upp i sängen. Pulsen är skyhög. Klockan visar 02.15. Och LAMPA!? Varför tog jag inte med någon lampa? Tänk om jag inte får starta utan lampa? Har macken öppet? Nu? Har de vaselin? Och någon form av lampa, tro? Ja, det måste de väl ha? Lägger mig ner. Stirrar ut i mörkret. Pulsen normal igen. Tänker att jag kanske är lite nervös inför den här debuten ändå. Bestämmer mig för att kolla utbudet på macken innan frukost. Släcker lampan. Och somnar om till ljudet av regnsmatter på hotellrumsfönstret. Måste sova nu. I morgon är det dags...

Baka baka kaka

Förberedelserna har börjat. Knappt en vecka kvar. Nedtrappningen har startat och inga fler längre pass i kalendern för min del. Däremot en del planering. Och kakbakning. Runekaksbakning. Spännande. Speciellt för en som aldrig någonsing i sitt snart fyrtiotreåriga liv ens kommit för sig att koka knäck. Men idag var det dags.



Och resultatet blev faktiskt riktigt trevligt, även om de blev något "torrare" än jag förväntat mig. Kommer att bli kanon. Kan man springa Spartathlon och ro över Atlanten på dessa kakor så vore det väl fan om man inte ska kunna springa åtta fjuttiga mil...

Halvt genrep i sommarväder

Tre veckor kvar till årets största(?) löputmaning för min del; TEC 50 miles. Tre veckor. Det är ju ingenting! Kommer att fullständigt flyga fram. Så, det gäller att få de förberedelser man planerat på plats i tid.

Idag var det dags för en av dessa. Det långa passet. Typ ett marathon. För att påminna mig om hur långt det verkligen är. Och, genom extrapolation, kanske få en liten känsla för hur långt dubbelt så långt är.

Jag bestämde mig i början av helgen för att jag på dagens pass skulle få möta havet och således blev det till Åhus jag siktade då jag strax efter 12 drog iväg i sällskap med min nya ultrapolare Nathan. En sträcka som jag sprungit ett antal gånger, både fram och tillbaka, men aldrig under samma dag. Vyerna runt mig var dagen till ära fantastiskt vackra och försomriga, trots att vi bara läser mars i kalendern.



Lätt medvind i ryggen, en positiv och lätt känsla i kroppen. Tempot har jag ingen koll på och det var helt enligt plan. Vill bara hitta något ultramässigt tripp-tempo som känns lätt och som jag känner mig bekväm i. Om det hamnar på 5:40, 6:00 eller 6:30 spelar ingen roll. Det är 50 miles vi pratar om och utmaningen handlar inte om att ta sig runt de åtta varven runt den där (namnlösa?) sjön där uppe utanför Täby på en viss tid, utan helt enkelt att inte DNFa. Har en grym respekt för distansen och när jag tänker på att de flesta i startfältet ska springa inte bara åtta, utan sexton, milvarv blir jag rent av smått vimmelkantig.

Det rullar på fint. Stannar ibland och växlar ner till promenad då jag ska suga i mig innehållet i min på ryggen transporterade kateter-påse. Slänger vid ett par tillfällen in en Dextrosoltablett som jag tuggar och som tillsammans med vattnet bildar lite bränsle för min sköna framfart.

En och en halv timme efter att jag lämnat familjen och fönsterputsningen viker jag in på Rinkaby skjutfält och solen värmer än mer. Jag springer i 3/4-byxor och en T-shirt. Och svettas skönt. I mars. Otroligt.



Havet närmar sig, men den vanligtvis lite kyliga brisen uteblir och det är lika varmt ända ner på stranden där jag för första gången känner av lite vind. Lika vackert som vanligt nere på Östra Sand. Min barndoms strand. Mina lätt tångdoftande rötter.





Tar lite bilder. Insuper sommaratmosfären och drar vidare. Nästa stopp sommarstugan för ett civiliserat toalettbesök och proviantering av det som står att finna i stugans kylskåp. Vilket visar sig bestå av smör. Som klins på ett par knäckebrödsskivor som gömmer sig i skåpet ovanför. Sitter som en smäck. Byter min svettiga T-shirt mot en torr dito som jag fiskar upp ur ryggan.



Sköter mina ärenden och styr sedan kosan tillbaka hem. Har 20k framför mig och sätter nu för första gången under dagen på iPoden där Filip och Fredrik filosoferar på sitt typiskt tjattrande, och i mina öron förbannat underhållande, manér.



Lite tyngre på vägen hem. Dels på grund av den svaga, men dock närvarande, vinden som nu ligger emot, dels av det naturliga faktum att jag redan har drygt 20k i benen. Men tröttheten tar aldrig överhanden och känslan förblir både positiv och skön. Maler ner kilometer efter kilometer och rätt som det är står jag hemma i trädgården igen. Hela familjen hemma. Och fönstrena är putsade.

En dag att minnas!




Passet på jogg.se

Födelsedagsfesten spikad

Och i år förläggs den till Brösarps Gästgifveri i glada ultralöparvänners lag! Gullfot har nämligen gjort det igen; Bokat ett Ultraevenemang verkligen värt namnet.



The Skånska Gästgifverigårdar Ultra Experience 2012 är sedan igår inskrivet i kalendern och den 27:e april samlas vi i Sjöbo för att ladda med en fyrarätters, lite löparsnack och en god natts sömn för att den 28:e fira födelsedag löpandes 45k mot Brösarp och ett av Skånes bästa gästgifverier. Festen pågår ända fram till den 1:e Maj och kommer förutom Sjöbo och Brösarp även innefatta Brantevik och Ystad och därtill mycken skön Österlenlöpning tillsammans med några av Sveriges ultragoaste löpare! Längtar redan!

Sex - Fjuttig kvalitet?

Inspirerad som själve f-n av Carinas sanslösa långpass-tusingar gav jag mig idag ut för ett köra det första kvalitetspasset på mycket länge.

Strax innan 18 styrde jag kosan mot Björket och den upplysta grusväg som skär genom den lilla skogsdungen och som passande nog är nästan precis en kilometer lång. Märkligt hög puls på vägen dit i 6-tempo, men det fick vara som det var med det. Kanske jobbstressen från tidigare under dagen som jag tagit med mig ut? Kände mig taggad inför uppgiften och längtade efter att få bli riktigt trött. Planen var att springa sex stycken tusingar, vilket med lätthet kan uppfattas som riktigt fjuttigt i jämförelse med Carinas tjugo häromdagen, men sex fick det bli. Sex blir bra. Sex är bra.

Drog iväg på den första och försökte fokusera på löpsteget samt att hålla en bra hållning genom hela kilometern. Men den första var tung. Riktigt tung. Kändes att jag fått hålla mig borta från snabbare löpning ett tag nu. Andra gick bättre. Nästan för bra. Sprang den i 4-tempo rakt igenom. Trean och fyran gick i mitt miltävlingstempo från i somras (4:13). Den femte och näst sista var av någon anledning riktigt obehagligt jobbig och det märktes också på tempot; 4:26. Drog dock ner tempot lite grand för att kunna upprätthålla någon slags stil på löpningen. Ville inte börja "sluggerkuta" utan hålla ett bra steg och ett hyggligt flyt. Sista kändes bättre men efter de 4:17 var jag ändå verkligen glad att ha det hela överstökat.

Trippade hem de två kilometrarna och kände mig fett nöjd med passet, skönt trött och tänkte på hur det skulle kännas om jag istället för 6 bränt av 20. 20!? Det är ju helt galet!

Ruta ett

Ja, herrej-vlar vilket skitpass. Tung i benen och stel i hela kroppen. Kändes nästan som att jag inte sprungit en meter på ett år eller två.

Drog ut efter att fått i mig lite kvällsmat efter jobbet. Hoppades på att slippa den konstiga känslan i vänsterbenet, och faktiskt var det inte så farligt med just den biten idag. Men med allting annat. Noll flyt, noll känsla, noll energi. Bara tunga ben, stela axlar, ansträngt flås, hög puls. I 5:23-tempo! I sämsta formen på bra jävla länge.

Men visst, det är inte nu jag ska vara på topp. Det är i april. Och i maj och i början av juni. Men det är bara 3 månader till TEC 50 miles och just nu känns det som att jag ligger så långt efter som det bara går vad gäller min löpning och 13 veckor för att försöka ta sig tillbaka till någon slags värdig form känns som en väldigt kort tid. Speciellt som herr Ischias hela tiden ligger och lurar och bara väntar på att få sätta ytterligare en käpp i mitt löphjul.

Dock finns det en riktigt stor löprelaterad ljuspunkt på väldigt nära håll. Frun tog nämligen fram Gbgvarvets 2:15-träningsprogram idag och körde första passet innan jag ens hunnit hem från jobbet! Way to go mrs! Och tack för inspirationen. Den behöver jag verkligen nu för att lyckas ta mig framåt från ruta nummer ett.

Benets backspegelsblickar

Sju dagar har gått sedan det nya året skålades in. Sju dagar under vilka det producerats mängder av träningssummeringar i bloggosfären. Summeringar som är ett sant nöje att som läsare konsumera och som får en att fascineras av allt roligt och spännande som hänt i vårt avlånga löparland.

Ett inlägg som dock saknas i denna skörd av årskrönikor är det från det där Benet. Han brukar ju så här års lyckas slänga ihop ett inlägg med lite minnesbilder från året som passerat, men i år verkar han inte riktigt vara på humör. Han har mest setts vanka omkring i sitt hus klagandes över märkliga smärtor i vänstersidan långa skånk, eller sammanbiten liggandes på en träningsboll modell större i den ena märkliga övningen efter den andra. Kanske är det bäst att låta honom vara ifred.

Eller vänta... nu ser det ju faktiskt ut som att han tar fram sin laptop. Och sjunker in i ett tillstånd som ser något så när bekant ut. Krafsandet i det rödlätta skägget och den smått frånvarande men ändå koncentrerade blicken genom läsglasen säger mig att det faktiskt verkar vara ett blogginlägg på gång... Ja, det var som fasen...



2011 var ett år då det hände en hel del i mitt löparliv. Det var året då jag för första gången sprang längre än 42k på en och samma dag, då jag kombinerade långlöpning med gourmetmat och stiftande en mängd nya synnerligen trevliga bekantskaper, då jag slog personligt på både marathon (3.34.38 i Stockholm) och 10k (42.14 på hemmaplan i Kristianstad), då jag irrade omkring i Beijings motorvägskulvertar och i en av stadens alla parker och då jag debuterade i trailsammanhang.

Det var även året då jag sprang mitt första utanför-Sveriges-gränser-marathon (Berlin), då jag av en ren slump fick bevittna en IM-tävling live (i Nice) och undrade om jag själv skulle klä i badmössa och då jag någon månad senare själv gav mig ut på ett lika lokalt som spontant triathlonäventyr (S, C, L) i och runt Råbeslövssjön. Det var också året då jag och min familj under ett dygn adopterade en långlöpande australiensare. En riktig äventyrare som senare skulle gå och bli chefredaktör för en ny tidskrift där jag i debutnumret fick den nedtecknade gourmetlöpningsupplevelsen publicerad.



Det var även året då jag gjorde slag i saken och bytte både bransch, arbetsgivare och tjänstgöringsort. Rätt eller fel får väl tiden utvisa, men jobbytet gav mig möjligheten att faktiskt börja långcykla (eller långspringa) till, eller kanske främst, från jobbet. En möjlighet som jag dock ännu inte uttnyttjat under de två månader då jag haft möjlighet.

Det jag däremot utnyttjat är möjligheten att via de långe benen i olika självarrangerade soloevenemang utforska de fina omgivningarna i mina hemtrakter. I somras en ultralöpning söderut till Kivik och i höstas ett tvådagarsevent i andra riktningen med slutdestination Sölvesborg. Och så skapades det en årlig tradition genom att följa upp fjolårets uppskattade nyårslöpning med ett nytt avsnitt av det sociala sista-dagen-på-året-passet.

Det var även året då jag tröttnade på att betala 349 kronor per månad för något jag dumt nog inte längre utnyttjade. Jag sade upp mitt gym-medlemskap och upphörde samtidigt med all form av specifik coreträning. Något som skulle visa sig vara ett synnerligen korkat beslut då det under årets sista månad resulterade i att jag fick tillbaka de ischiasproblem jag senast brottades med under våren 2009. Problem som i år blev så pass allvarliga att målet om 2000 sprungna kilometer kom att förbli ouppnått.

Alles in alles med andra ord ett synnerligen händelserikt år som fullkomligt flugit förbi med en hisnande hastighet och som gett mig många härliga minnen som jag sent, eller ännu hellre, aldrig kommer att glömma.

Och nu är det hög tid att blicka framåt. Mot ett år som redan nu inbegriper en hel rad planerade löpaktiviter. Men mer om det i ett kommande inlägg. Ty nu är det hög tid att tillsammans med pilatesbollen ta upp den dagliga kampen mot ischiasproblemen!

Vårvädersjul

Jullov. Som i år stavas "arbetstidsförkortning". Och uttalas "underbart skön vinterledighet i tvåsiffriga plusgrader".



Rawfoods-experiment i ugnen. Blodgivarplåster i höger armveck. Nio sköna kilometer i underbart vårväder med en fungerande rygg i går. Min härliga familj att hänga med hela dagarna. Och den numera traditionsenliga nyårslöpningen med goda vänner på lördag att se fram emot. Och senare samma kväll bubblande kvalitetstid.

Sa jag att det här med jullov äger?

My precious...es

Löpningen är det minst sagt smått med för tillfället. På grund av den trilskande ischiasen. Der Rücken är alltså lite kaputt gegangen. Och symptomatiskt nog börjar nu även mina favoritlöparprylar vittra sönder.

Först sprack en av mina kära DS Racer framtill. Kastade mig ner i fruns sylåda och rotade fram nål och björntråd och lyckades någorlunda tråckla ihop den igen. Puh!



Sedan gick blixtlåset i bitar då jag skulle dra på min kära vindjacka som, förutom att vara en förbaskat snygg, lätt och skön löparjacka, också är ett fint minne från då det begav sig på ledarskapsutbildning med en (fd?) Linnéacoach på trevliga skånska gårdar.



Kanske kan Tomten fixa blixtlås? Och trilskande ryggar? Ja, det hade varit en julklapp det.

Sökes:

Inspiration, styrka och en Core-PT med pennalistiska slavdrivaregenskaper.

Sjätte veckan på det nya jobbet och tröttheten sitter fortfarande i. Känner mig minst sagt HELT SLUT i både kropp (vilket är lite skumt) och knopp (inte lika konstigt) på kvällarna vid hemkomst. En löprunda per kväll skulle garanterat fyllt på energiförråden, men kroppen säger stopp och jag vet att det är ryggen som är det största problemet. Obehagen jag känner i vänster underben har egentligen inget med benen att göra, utan det är ischiasnerven som spökar, orsakat av en försvagad coremuskulatur. Varför ska det vara så förbannat svårt att slänga sig ner på den för ett par år sedan inköpta "fitness"-mattan och köra lite härliga coreövningar? Vad är det som stoppar mig? Förutom en bedövande trötthet, lätt huvudvärk och obefintlig inspiration? HJÄLP!

Ooooo

Otroligt oinspirerade, oengagerade och otåliga 20k om 1h56min. Och oroväckande orkeslös i orkanen.

50 miles? På de här gamla benen?

Det damp ner ett inbetalningskort i den digitala brevlådan igår. TEC 2012 Betalningsinformation. TEC, ja. Den 14 April. 2012! Oops. Det är ju för fasen snart. Inte mycket mer än 4,5 månader bort. 50 miles.... 50! Miles!! Nästan två marathon. På raken. På tid. Jisses.



Och jag som redan känner mig lite halvsliten. Ont både lite här och lite där. Mest här, faktiskt. I höger hälsena. För att jag är en slarver. Med de excentriska tåhävningarna. Men även lite där. I vänster underben, på insidan strax under knäet. Och så är det ju det där med ryggen. Och ischiasen. Som spökar lite då och då. På grund av att jag är en slarver. Med coreträningen.

Inget av ovanstående behöver betyda något speciellt allvarligt. Lite ont kan man väl stå ut med. Men, småskavanker på en åldrande kropp bör man nog ändå vara observant på, så att det inte utvecklas till någon seg, ihållande skada. Tåhävningar och coreträning skulle jag ju dessutom kunna sätta igång med närsomhelst. Kanske till och med redan i kväll. Träna för att kunna träna.

Japp. Så får det bli! För de där 50 milesen uppe i Täby både vill och ska jag fixa. Och det på ben som aldrig känt sig yngre!

Paris? Äh! Varför då?

Tre veckor sedan nya jobbat startade. Sjukt vad tiden går. Speciellt när man är riktigt busy vilket verkligen varit fallet under dessa dagar. Annat var det veckan innan jag startade. Då var det skönt laid-back. En frivecka där det svåraste var att bestämma med vilka trevligheter alla de i kalendern underbart tomma sidorna skulle fyllas. Ett tag var jag inne på att dra till en storstad för att få uppleva den från löparskorna. En kanonidé om ni frågar mig. En inte lika bra idé om ni frågar min älskvärda äkta hälft.

Så, istället för tåget till Kastrup tog jag bussen ner till Brösarp för att därifrån fortsätta norrut från vårens Skanör-Brösarps-Ultra på egen hand. Denna gång med slutdestination Sölvesborg. Och de närmaste två dagarna blev helt perfekta och jag saknade inte Paris en endaste liten stund… Honest....

För vad är Gare du Nord mot Brösarps station?

Och vad är Seine mot Helge å?

Paris vackra damer mot Tosteberga ängars skönheter?

Eiffeltornet mot en 3G-mast i Nymölla?

Eller trestjärniga franska krogar mot pittoreska, små lokala etablissemang?

Vänsterdelen av bilderna lånades från följande platser:

Gare du Nord: http://comps.fotosearch.com/bigcomps/WTD/WTD365/PSF00187.jpg
Seine: http://farm7.static.flickr.com/6111/6307636382_9c6bd8afbc.jpg
Crazy horse: http://www.julesmoretti.com/wp-content/uploads/2010/01/rtr23zpa.jpeg
Eiffel: http://farm4.static.flickr.com/3127/2630035553_dbd8666162.jpg
Taillevent: http://bewitchingkitchen.files.wordpress.com/2010/03/taillevent1.jpg

Blodfattigt höstlöp

Mitt-på-dagen-löpning en vardag har under de senaste åren varit begränsat till tisdagslunchlöpningarna i Lund. Men den här veckan har jag kunnat springa närhelst på dagarna jag önskat. Åtnjuter nämligen lite genom åren på-hög-staplade semesterdagar. Dagar som jag antingen tar ut nu eller inte alls. Min anställning i Lund upphör nämligen på måndag. Och nästa börjar måndagen därefter. Således nya tider, nya utmaningar!

Förutom löpning har veckan ägnats åt diverse praktiska övningar såsom tandläkarbesök, kretsloppsparksbesök, bil-fix och, för första gången i mitt liv, blodgivning. Något jag egentligen tänkt göra i en herrans massa år, men aldrig blivit färdig till. I somras knatade jag förbi en blodbuss uppställd utanför en av kontorsbyggnaderna i Lund, bestämde mig där och då att nu var det dags. Fick proven tagna, blev godkänd i besiktningen, och i tisdags var det alltså dags för premiärlämning. Vana sköterskor tog hand om mig, mina vener och mitt blod. Blev till och med bjuden på fika efter att de 450 millilitrarna var överlämnade. Trevligt. Hamnade vid samma fikabord som ett känt ansikte (från "min" brädgård) och började nästan genast snacka löpning, träningsprogram och Göteborgsvarv. Han var nämligen anmäld till sitt livs första lopp den 12/5 nästa år och hade en hel del frågor då han, via överhörning av mitt samtal med en sköterska om marathonlöpning och järn-tillskott, förstått med vad jag spenderade min fritid.




Gårdagseftermiddagen spenderades i Bockatorpet, där för övrigt Salomons Trail Tour gick av stapeln för halvannan månad sedan. Möttes då jag klev ur bilen av ett blåsigt, regnigt och helt underbart höstväder. Mina älskade trailskor, Inov8 X-talon 212, satt på fötterna och jag såg riktigt mycket fram emot en och halv timmes trippande på brandgula höstlöv, över rötter och stenar och i djupa vattenpölar. Drog iväg i "normalt" tempo och tyckte det ländes lite tungt. En koll på min Garmin indikerade att pumpen fick jobba på bra mycket mer än normalt i rådande fart. Att vara fattig på röda blodkroppar känns som att vara riktigt ur form. Jag undrar hur länge jag kommer att uppleva det så? Och undrar om det rentav kan vara "dumt" att träna innan tillräckligt mycket av det lämnade blodet är ersatt... Någon som har erfarenhet?



Trots den något högre belastningen än det från början var tänkt, var eftermiddagen i regnet till absolut största belåtenhet. Frihetskänslan var total och inte ens lösspringande rotweilers som ägaren inte riktigt lyckades få tag på innan de kom fram till mig (ståendes i givakt med händerna uppdragna) för att "hälsa" kunde få mig ur balans. Mitt-på-dagen-löpning en vardag slår på något sätt det mesta!

Dunceor: Plågsamma Berlin

Efter ha lyckats ignorera i drygt 6 veckor att jag strax ska springa ett marathon igen så var det ändå dags. Jag skulle bara göra ett kort besök i huvudstaden då jag hade bokat rätt sent och därför fått rätt dåliga flygbiljetter.

Lördagen började med att jag åkte till København och hängde på Illum & Magasin och tittade på fina möbler med en vän. Efter fått lite pepp där flög jag till Schönenfeldt.

Jag hade bokat ett hotell rakt under Tiergarten för att ha närma till starten på söndagen. Efter (av misstag) plankat på S-bahn lyckades jag hitta mitt hotell, kasta in mina grejer för att sedan gå och möta upp Benet och några andra. Efter ätit en kanongod men liten tallrik pasta på en restaurang med den mest förvirrade servitören någonsin i Berlins gaykvarter så var det en tidig kväll.

Nästa dag vaknade jag tidigt, åt en ordentlig hotellfrukost och förberedde mig inför loppet. Fortfarande känns det som vilken dags som helst och min tanken var att bara ta mig igenom loppet så får vi se vad som händer.

Efter promenerat till startområdet och varit lite optimistisk i min tidsplanering och efter insett att det var helt omöjligt att hitta så gav jag upp möjligheten att möta upp Benet och de andra innan starten. Jag lunkade i lugn och ro mot Startgrupp E och sen av en ren händelse så ser jag Benet stå där. Efter ett kort pepptalk så gick starten men Benet vek av för göra ett snabbt toabesök.

Nu var loppet igång. Planen sen tidigare hade hela tiden varit att gå emot sub3:30 och jag tyckte att det var lika bra att försöka hålla den och rasar det så rasar det. Efter inte ha sprungit en meter på drygt 10 dagar så var benen fräscha och sugna så det skulle bli intressant och se vad den dåliga uppladdningen skulle påverka mig.

Första km rullade på och jag la mig direkt i runt 5:00-tempo, helt enligt plan. Det kändes inte tungt och jag fick trampa lite på bromsen för inte lägga mig i högre fart.

Vädret var fint och det kändes att det skulle bli varmt de senare delarna av loppet, precis som det var 2009 när jag sprang Berlin förra gången. Detta gjorde att jag bestämde mig för att dricka på alla vätskekontroller och se till och hålla vätskan på en bra nivå. Jag har kört en hel del långpass helt utan vätska hela sommaren och känner att min kropp brukar klara det bra men det är lite "train low, compete high" så hoppades på att detta skulle hjälpa mig.

Första milen klockar in på 49:55 på min klocka, ganska exakt enligt plan. Dock så märker jag att jag ligger lite fel med min klocka och mattorna som ger en viss skillnad. Officiella tiden för 10km är 50:23 så låg några sekunder efter.

Jag sprang och väntade på när kraschen skulle komma för jag var rätt tveksam till om detta skulle gå. Jag tänker lite så att om jag kör på och ligger ok och får kraschen rätt sent så kan jag jogga det sista in.

Vid 15km kände jag lite smärta i knävecket, samma knäveck som jag hade stora problem med för drygt 3 år sen. Eftersom jag hade en hel del problem med det sist så blev jag lite orolig men jag sprang på och tänkte jag ignorerar det.

Det rullade på och kändes bra, de flesta km-tiderna låg runt 4:52-5:00 med någon enstaka över. Vid 20km så kändes det allt för bra och helt plötsligt kom en km på 4:38. Halvmaran passerades på drygt 1:45:54 (1:44:xx på min klocka) och jag låg helt enligt plan vilket skrämde mig lite.

Allting kändes bra och jag drack på varje station och när jag kom till 28-29km kände jag att det måste ju ta slut någon gång och jag valde att stega ner något i tempo. Nu hade det onda i knävecket gått bort och benen kändes helt ok. Nu låg tempot snarare på 5:05-5:07. Vid 32km kändes det fortfarande helt ok och jag tänkte då att nu är det bara en mil kvar. En mil jag för två månader sedan klarade på 42:30, så fort kommer det inte att gå idag. Jag låg fortfarande bra till vid 32km men att jag skulle kunna öka och klara sub3:30 hade jag väl börjat inse inte skulle gå. Frågan är hur mycket skulle jag tappa på sista milen.

Sen vid 34km kom väggen. Plötsligt gjorde allting ont, knävecket smärtade igen, under ena foten smärtade det och det bara dunkade i mina vader. Det jag intala mig var att jag får inte gå och det är bättre att jogga i dåligt tempo än att gå. Vid 36km övertalade jag mig själv att det var ok att gå drygt 10m vid vattenstationerna vilket jag inte ens hade gjort tidigare.

Nu var det fruktansvärt plågsamt och jag var bara trött på alla människor runt omkring. Irriterad på dem att de skulle se hur ont jag hade och hur långsamt jag nu sprang. Jag blev omsprungen av en hel del löpare runt 36-40km då jag låg i ett lägre tempo än de flesta runt mig. Tempot höll sig mellan 5:36 och 5:50. Den sämsta km blev 41km som klockades på 5:54. Kraschen var fullkomlig och det gick så långsamt tyckte jag. Så här i efterhand är jag nöjd med 5:54 tempo för det kändes som jag joggade i 7:00-tempo. Vid 41km skylten hade jag bestämt mig att då skulle allting ges så 300-400m innan så promenera jag drygt 50m för att få ner pulsen och sen när 41km kom så öste jag på med allt jag hade.

Jag kommer in på Unter DEn Linden och jag vet att det är lite mer än en km kvar. Jag drar på och försöker springa så fort jag kan. Benen vill inte riktigt vara med men jag ignorerar all smärta och bara trycker på. Jag springer på och bakom mig hör jag plötsligt en man som skriker och jag tittar bak och ser hur han helt kollapsar med kramp i båda sina ben. Jag ser samtidigt en sjukvårdare som springer emot honom så jag väljer att ignorera det och springa på.

Jag kommer längre upp och en kommentarer påstår att det nu "bara är 500m kvar" och jag försöker springa mer. Allting känns så enormt långt bort och avlägset. Jag klockar 42km och den går i 5:04-tempo åtminstone.

Nu hade jag lärt mig från 2009 att först kommer en matta med 42km och sedan kommer målet. Det gäller att inte tappa fokusen utan att ösa på det sista in. Jag ger verkligen allt och jag springer förbi en hel del på upploppet medan jag känner hur benen knappt håller mig. Klockan står på 3:37 och jag satsar allt.

Till slut är det över, jag kommer in och jag känner att min ena arm har domnat bort och jag är enormt trött. Jag går lite lugnt framåt för att få min medalj. Min tanke är och hitta bort till där Benet och jag har avtalat att träffas. Jag inser jag glömt stänga av min klocka så jag vet inte i det läget vad den exakta tiden är men jag vet den är något på 3:37:xx.

Jag väntar några minuter och sen ser jag Benet komma linkande och jag går fram och säger "Det ser bra ut" till honom och får ett väldigt trött leende tillbaka.

Vi sätter oss ner och dricker två Erdinger i det fina vädret medan vi diskuterar loppet och känslan. Efter mött upp Benets arbetskamrat så väljer jag att dra mig hemåt.

Dagen fortsätter med att jag åker och möter en vän, hamnar på en Biergarten, dricker öl till kl 24:00, åker S-Bahn hem till hotellet och är hemma 1:30, går upp kl 04:00 fortfarande lite smärre berusad och åker till flygplatsen.

Direkt efter kändes det som jag inte skulle springa fler men nu kommer funderingarna igen och antagligen vill jag ha revansch på loppet och se vad jag kan göra för tid med bättre uppladdning.

Berlin - en riktigt lyckad målmiss

Med ett vrål av lycka passerar jag den sjukt efterlängtade mållinjen på ett jublande Stockholm Stadion. Min klocka visar på 3.34-nånting och den avslutande ruschen fick mig tydligen att lyckas gå under 3.35. Jag känner mig trött, törstig och lycklig. Och fortfarande stark. Och inser där och då att nästa marathonmål måste ju bli sub-3.30. Nästa marathon. Berlin marathon.

Alarmet ljuder. 04.00. Sätter mig direkt upp i sängen. Känner efter. Obeskrivligt trött. Och tung i huvudet. Sträcker mig vant efter näsduksförpackningen på nattduksbordet. Tömmer bihålorna för tusende gången den senaste veckan. Fan. Gör vid mig, käkar en stadig frukost och får skjuts av min älskade hustru till tåget. Allt med? Skor, Tävlingsdress, Garmin, Pass, Resorb, Nässpray, Näsdukar? Jo. Kastrup nästa.

Anländer Berlin tre kvart efter det att planet lämnat CPH. Har träffat på en trevlig danska på flyget som nu undervisar mig i konsten att köpa rätt biljett till S/U-bahn. Har själv inte tagit mig tid att ta reda på vad som gäller. De senaste veckorna har varit minst sagt überintensiva. Och den energi som eventuellt blivit över har spenderats på att försöka bli kvitt förkylningen som dock visat sig vara osedvanligt segdragen. Sätter mig på ett tåg som enligt min nya bekantskap ska ta mig hela vägen fram till den station som ligger närmast mitt hotell. Visar sig vara helt fel och blir "avslängd" på en ändstation långt ifrån min tänkta destination. Dags att börja engagera hjärnan. Hittar ganska snabbt rätt och står snart i receptionen för att checka in. En snabb vända in på rummet och sedan ut på stan. Mot Brandenburger Tor och start/målområdet för lite rekning.

Förberedelsearbetet för årets stora idrottshändelse i Tysklands huvudstad är i full gång. Jag flanerar längs 17. Juni-gatan och insuper, tillsammans med hundratals andra löparturister, atmosfären och ser med snorig försiktighet fram emot söndagens begivenheter. Framme vid den mäktiga porten på den före detta östra sidan av staden slår jag mig ner vid ett bord och ger mig på en del av den lokala menyn; En Krakauer och en Erdinger (Alkoholfrei...). Jojo. Tyskarna kan det där med korv.

Börjar fundera på var jag hämtar ut startnumret och ser mig omkring runt startområdet utan att få syn på något som skulle kunna utgöra det Expo jag efterlyser. Fiskar upp papprena ur väskan och inser att jag ska ta mig till gamla flygplatsen för att finna det jag söker. Gör så och möts ute på Tempelhof av en gigantisk utställning väldigt präglad av de stora sponsorerna BMW, Adidas och Erdinger. Letar mig fram bland hundratals utställare och hittar till slut nummer-, chip- och tröjutdelningen i hangaren längst in i komplexet. Irrar runt en del, snackar med Adidaspersonalen, försöker hitta ett par Adizero Adios i min storlek utan resultat. Avslutar besöket med en vegetarisk Flammkuche och ytterligare en alkoholfri öl innan det blir dags för hemfärd och sänggång. Spenderar alldeles för mycket tid med datorn i knäet och offrar en del av den så efterlängtade och välbehövliga sömnen. Snyter mig slutligen en sista gång för dagen, tar ytterligare en dusch nässpray, sluter ögonen och försöker somna.

Lördagen inleds med en sagolik frukost på hotellet. Under denna högtidsstund får jag ett sms av Carina som låter berätta att hon och hela SpringTime-gänget är på väg till frukostjoggen. Ska jag med? Eh? Har jag missat något nu igen? Tydligen. Skulle nog tagit mig tid att läsa på lite om kringevenemangen, men det är ju så dags nu. Inser snabbt att jag inte kommer att hinna. Vet inte om jag "vågar" heller. Snoken rinner med oförändrat tryck. Dock i stort sett genomskinligt vilket måste vara positivt. Avslutar dagens första mål, gör mig reda för lite kombinerad sightseeing och koordinering, ty idag är det tänkt att jag ska sammanstråla med inte mindre än fyra pågar som anländer Berlin från olika håll.

Börjar med att ta mig ut till Olympiastadion där frukostjoggen som Carina tipsat tydligen ska äga rum. Möts av en stor, mångspårig, men samtidigt väldigt öde station då jag kliver av S-bahn. En promenad på några hundra meter tar mig fram till arenan och jag tycker mig kunna känna en mäktig, men kall historievind svepa igenom mig då jag står och glor på det imponerande bygget. Går fram mot ingången där jag möts av mätta och glada löpare som är på väg därifrån. Får tyvärr inte komma in på området av de trevliga men väldigt bestämda vakterna. Jaja, får bli till en annan gång.

Resten av dagen spenderas på Berlins gator, på café, i tunnelbanan och ute på mässan tillsammans med nyanlända vänner. Sköter också en textbaserad korrespondens med Carina via sms där det bestäms att vi ska mötas på en italienare för en gemensam middag. Sagt och gjort. Fem skåningar och två Stockholmstjejer, Carina och Marie, slår sig ner vid ett utomhusbord hos smått förvirrade italienska servitörer. Det blir pasta för hela gänget. Denna "trolldeg" som i olika former ska förbereda oss för morgondagens utmaning. Ja, jäklar! I morgon är det alltså dags. Och jag som inte tagit ett enda löpsteg de senaste elva dagarna. Däremot snutet mig. Konstant. Produktionen fortsätter och jag får ursäkta mig ett par gånger för att inte behöva se ut som en dagisunge med en klassisk "11" under kranen vid bordet.

Middagen fortgår under riktigt trevliga former och smått oundvikligt börjas det pratas om målsättningar. Jag gillar det inte. Att prata målsättningar inför lopp, alltså. Har aldrig gjort det. Och allra minst nu då jag inte ens vet om jag kan springa över huvud taget. Vill få alla att förstå att jag inte har något mål. Längre. Tidigare var det sub-3.30. Men nu. Nä. Målgång, kanske. Om kroppen tillåter... Hmmmm. Usch, ja. Hur ska det här gå?

Strax efter halv sex på "race day"-morgonen står jag i hotellduschen och frågar mig hur jag mår. Faktiskt något bättre trots ännu en natt av alltför dålig sömn och frekventa toalettbesök. På frukosten blir det vitt bröd, skinka och marmelad, samt kaffe, juice och vatten. Inga konstigheter för att hålla sig vän med magen. Tejpning, vaselinförberedelser och sedan tävlingsdräkt på.

Promenerar bort mot starten där en rendez-vous med Dunceor är tänkt att ske tre kvart innan start. Inser då jag ser mängden löpare som köar för att komma in på området att den planen kommer att spricka. Kommer till slut innanför grindarna, lämnar in påsen, drar på mig den på mässan erhållna gröna sopsäcken och kliver in i fållan för startgrupp E. Spanar efter min E-gruppskumpan utan resultat. Hittar däremot en refug att kliva upp på som gör mig ett par huvud längre än alla andra. Lyckas i och med detta lilla trick få Dunceor att få syn på mig. Skönt. Gör upp lite efter-lopp-planer och står sedan och inväntar startskottet och det stora röda-ballongsläppet. Känner mig lite lätt bedövad. Av osäkerhet angående form och friskhet. Av en sömnskuld som börjar bli riktigt tung. Samt av alla tankar på om jag verkligen gör rätt som ändå springer trots den envisa förkylningen som gästat min kropp i nästan tio dagar. Speakerns uppmaning till löparna att inte springa om man är sjuk ringer i mina öron och gör mig än mer dimmig.

PANG! Starten går. Jag och Dunceor rör oss med myrsteg framåt. Pissnödig. Ajdå. Kastar mig ut ur den rörliga ormen av löpare och uträttar mina behov i närmaste buske. Tillbaka igen. Nu utan (känt) sällskap. Börjar jogga så smått. En jogg som snart övergår i löpning. Löpning i riktning mot den mäktiga guldängeln Siegessäule. Och mot min fjärde marathonmedalj.

Speakerns röst ekar fortfarande inne i huvudet. "Känner ni er dåliga, får tryck över bröstet, avbryt genast och uppsök läkare!". Jo, det lovar jag mig själv. Och min familj. Springer och känner efter under de första fem-sex kilometrarna, men får beskedet av kroppen att det fungerar faktiskt riktigt bra. Det (nu helt genomskinliga) snor som fortfarande vill ut ur bihålorna forslar jag bort lite diskret med hjälp av handen som jag sedan torkar torr på nederdelen av tröjan. "Rallarsnytningar" är inte att tänka på i den rådande trängseln.

Efter en första mil på 51 minuter låter jag mig nu släppas fritt och mina funderingar på huruvida jag borde göra detta eller ej suddas mer och mer ut. Jag börjar nu kunna njuta av loppet. Av stämningen och av det faktum att jag faktiskt är i gång. I ganska skapligt tempo. Kilometer efter kilometer passeras och det känns förvånansvärt lätt. Vädret är fantastiskt och publiken längs banan är glad och till mycket stor del röd, vit och dansk. Några få, enstaka, stackars svenska flaggor lyckas jag se och varje gång springer jag fram mot bäraren av den blå-gula fanan och skriker något i stil med "HEJA SVERIGE!" för att få dem att fortsätta vifta och heja fram andra svenskar som behöver stöd.

Tempot har ramlat under 5:00 per kilometer och just nu går det riktigt bra. Samtidigt har jag en liten gnagande känsla att jag inte borde köra på så pass "hårt" eftersom det med allra största sannolikhet kommer att straffa sig senare. Jag har ju faktiskt precis gått igenom en period där kroppen varit fullt sysselsatt med virusbekämpning istället för vila och välbehövlig marathonuppladdning.

Lugnar ner tempot något fram mot halvmarepasseringen men trampar ändå över 21,1-mattan på en tid som är nästan en minut snabbare än i Stockholm i våras; 1.46,29. Rullar vidare bort mot 25 och håller ungefär samma fart som löparna omkring mig, vilket känns skönt. Trots mycket folk upplever jag ingen direkt trängsel.

Saknar min familj där jag springer i min anonymitet. Känner att jag snart skulle behöva någon av mina närmaste i publiken som kan ge mig en slängpuss, en high-five eller ett extremt energi-injicerande "HEJA PAPPA!!!". Försöker rita mig bilden från Stockholms gator i huvudet och låter mattorna som passeras var femte kilometer utgöra min kommunikationskanal till de där hemma. Vill att de ska se att det rullar på fint och att jag, så här långt, håller.

Passerar 25 och nu börjar det för första gången kännas lite tungt. Och det är på tok för tidigt att få sådana känslor. I Stockholm kom dessa känslor ungefär tio kilometer senare och det är väl lite mer normalt. Men, det var då och nu är nu. Inget att göra. Bara att försöka hålla i så gott det går. Vaderna protesterar och ber mig att försöka ändra löpsteget en aning så belastningen på dem minskar. Hmmm? Ok. Inte det lättaste men låt mig göra mitt bästa.

Ännu mer protester från vaderna och så äntligen så får jag syn på trettiomattan där framme någonstans och jag, just nu med en icke nersköljd gel-klump i munnen, springer trånande efter den. Bara tolv kvar nu. Kom igen för fan. Det här fixar du. Bara att bita ihop. Ja, ja, ja!

Eller nej. Nu är det inte roligt längre. Inte alls. Ångesten kryper på i synkad takt med ett lätt illamående. Vaderna skriker, tempot sjunker och jag vill inget annat än att stanna. Inte ens det faktum att jag faktiskt kan vara med och verkligen deltaga i loppet och faktiskt till och med kan springa i ett relativt hyggligt tempo ger mig någon vidare tröst eller sporrar mig att vilja fortsätta. 35-mattan känns så ofattbart avlägsen och är så ofattbart efterlängtad att jag inte har ord att beskriva det med.

Jag äter vid varje energidepå, jag dricker vid varje vätskekontroll men känner ändå att jag inte riktigt har den energi som krävs för att hålla tempot och humöret uppe. Jag krigar och krigar, men börjar mer och mer misströsta och faller in i negativa tankespiraler och börjar fråga mig själv varför i helvete jag håller på med sådant här. Vaderna skriker och jag känner att mitt löpsteg är allt annat än vackert för tillfället. Ligger i vänsterfil och hör mitt namn (som kan skådas på nummerlappen) ropas ett par gånger och konstaterar att det är ett dåligt tecken. Det måste helt enkelt se helt jävla sjukt jobbigt ut.

Har fått ett mantra på hjärnan som jag nu upprepar för mig själv gång på gång på gång; "If I can just keep myself from walking, I'll be fine!". Av någon anledning på engelska. Om och om igen. Samtidigt som jag så äntligen passerar 35 börjar jag hallucinera om 40-mattan. "If I can just...". Blundar en stund. Öppnar sedan snabbt ögonen och stirrar rakt fram. Försöker tänka på löpsteget, men smärtan i vaderna hindrar mig från att ta lätta steg och för att få något resultat ur "lyft, lyft, lyft"-sången. Springer tungt och ångestladdat. Njuter inte ett enda dugg av att vara på Berlins gator kantat av tusentals jublande människor. Bryr mig inte. Orkar inte. Bara springa. Ett steg till. Ett till. Ett till. "If I can just keep myself from walking...".

40-mattan passeras och sista femman har gått på 27min23s, således ungefär 5:30-tempo. På något sätt bättre än jag fruktade. Nu bara 2,2 kvar. 2,2 sketna kilometer. Ingenting. Ingenting! Börjar nästan gråta bara jag tänker på mållinjen. Vill inget hellre än att vara framme. Är detta förresten "Unter den Linden"? Nej. Banan svänger igen. Detta då? Nej? Fan. Hur långt kan det vara kvar nu? 2,1? Pressar på och försöker hålla upp den lilla fart som är kvar. Ett steg i taget. Kom igen. Kom igen. Varmt nu. Svettas floder. Banan gör en ny sväng. Kan det vara? Ja, det måste vara så! Träden längs vägen. Tjocka led med jublande publik. Rödvita flaggor. Röd/svart/gula flaggor. Alla skriker och hejar. Jag hör de knappt. Ser dem inte. Ser ingenting. Förutom porten där långt framme. Porten vid Brandenburger Tor. Äntligen. Äntligen!

Springer igenom porten och sträcker armarna i luften. Minns i samma stund att målet ligger ytterligare 500 meter bort. Blir nästan förtvivlad. Försöker mig på ett futtigt försök att få en sista dos energi från publiken genom att vifta lite med de långa armarna. Resulterar i en något förhöjd publikvolym och en irriterad medlöpare som får min högerschimpansarm i nyllet. Bryr mig inte. Lite, lite kvar nu. Hör något om "Weltrekord" från PA-systemet och ser siffror på taket på en parkerad BMW precis innan mål. 2.03.38. Jisses! Och DÄR korsar jag matta 1 och DÄR matta 2 i målområdet. Jag är framme. Jag får stanna. Jag är klar! JAAAAA! Knäpper av klockan och läser 3.38.nånting. O MEIN GOTT vad skönt att få vara i mål!

Känner mig yr, stel och törstig som en ökennomad. Får köa till medaljutlämningen och det dröjer säkert tio minuter i hettan innan jag får mig ett glas vatten till livs. Stapplar på ordentligt stela ben fram längs fållorna. Folk överallt. Haltar bort mot påsutlämningen och hör en bekant röst då jag precis ska få ut min påse. "Ser ju bra ut!". Dunceor-Kalles glada och sarkastiska stämma får mig att skina upp i ett leende, det första på flera timmar, och jag replikerar med "Detsamma! Hur gick det?". "3.37-nånting...". "Grattis!! Då slog du den gamle (mig) med ungefär en minut". Jag ser på Kalle att han blir glad och han får ur sig "Börjar ju bli en ful vana det där med att komma före Benet. Först Salomon Trail och nu Berlin Marathon!". Det är du väl värd unge man, tänker jag. Jag är den förste att gratulera. Och idag hade jag inte mycket mer att ge. Närmare bestämt INGET mer att ge....

Får senare även tag på övriga i den manliga Skånekvintetten och spenderar tillsammans med dessa härliga pågar en god stund på en gräsplätt vid Erdingertälten hinkandes alkoholfri öl. Visar sig att de gjort fina resultat allihopa. Jonas (debutant 1) på 3.29, Jocke (debutant 2) på 3.51 och Robin på 4.05. Riktigt bra! Riktigt kul!

Ligger och kisar i den gassande solen med medaljen runt halsen och känner mig så sjukt färdig. Men glad, stolt och överlycklig att det till slut verkligen gick att genomföra detta mitt fjärde marathon. Det som skulle bli mitt första under 3.30, men som istället blev en riktigt lyckad 3.30-miss.

Prost, tack och hej. Ja, nu leker livet för mej!

3.38.35 - Jawohl!

Och fantastiskt glad att vara i mål. Det var tungt. Och snoret rann. Men det gick! Och det är jag ganz überglücklish för!!

Alcúdia

Det är trångt. Jag zick-zackar mig fram. Har koll på var jag sätter fötterna. Vill inte gärna sätta krokben för någon. Inklusive mig själv. Det är varmt. Solen är obarmhärtig. Jag drar ner kepsskärmen ytterligare en bit för att undkomma de brännande strålarna så gott det går. Jag svettas. Floder. Och jag lider.

INTE!

Efter en vecka i Alcúdia kan jag konstatera följande:

• Jag älskar semester. Verkligen älskar det. Mycket på grund av den avslappnade attityd till livet som både jag och mina närmaste omedelbart lägger oss till med då det står "Ledig!" i kalendern. Inga måsten. Ingen morgonstress. Inga krav. Inga bestämda tider. Inga möten. Vilket dessutom ger en friheten att förlägga löppassen lite som det passar på dygnet. Fantastiskt!
  

  
  

• Löparboomen håller i sig och verkar till och med att tillta i styrka. Antalet löpare som jag mötte under mina morgonrundor längs stranden, strandpromenaden och trottoarerna är oräkneliga. Semesterfirande (företrädelsevis) svenska och danska (förmodade) småbarnsföräldrar som tagit sig ur hotellsängen och knutit på löparskorna innan solen hunnit upp över horisonten syntes överallt. Då jag var i Nice över midsommar reagerade jag på och förvånades över mängden löpare jag mötte längs havet. Den densiteten är nu slagen med råge.
  

  
  

• Magen är inte riktigt i samma normalt så fina balans som på hemmaplan. Efter mina genomförda semesterpass är jag nästan i stånd att kunna skriva en guidebok om standarden på receptionstoaletterna på hotellen längs Playa de Alcúdia.
  

  
  

• Värmen tar på krafterna. Detta visste jag givetvis redan innan, men det blir alltid lika smärtsamt uppenbart då man ger sig ut i temperaturer som ligger 10-15 grader över det man är van vid. Svetten forsar och ger svid i de redan morgongrusiga ögonen.
  

  
  

• Alkoholhaltiga drycker är ett stort hot för en marathonladdande svensk på socialt semesteruppdrag tillsammans med jubilerande svärfar och hela dennes härliga familj. Att konstant tacka nej till rosén och San Miguelen som bjöds visade sig inte vara något gångbart alternativ. Kände dock någon sorts dåligt samvete gentemot marathonmannen i mig varje gång jag öppnade en ny öl men tröstade mig lite tafatt med att världens bästa långdistansare har starkt majsöl som en viktig del av deras diet.
  

  
  

• Virusfönstret står på vid gavel när man "kopplar av" samtidigt som man kör på rätt hårt fysiskt. Också ett välkänt faktum. Dock har man klarat sig under många tillfällen tidigare. Så ej under denna sköna semestervecka. Vaknar en morgon med smått irriterade slemhinnor. Vill tro att det har med gårdagens snorkling att göra och lyssnar inte på hypokondrikern i mig som viskar att det säkert är något elakt virus som gett sig på mig så här dryga veckan innan Berlin. Ger mig iväg på ett tempopass innan viskningarna blir för intensiva. Känner uppåt dagen att det förmodligen var rätt dumt gjort och parkerar mig dagen efter, sista dagen på semestern, i sängen medans övriga i sällskapet ännu en dag njuter av sol och bad på den magnifika stranden, som för övrigt befinner sig lite drygt 20 meter från lägenhetsterassen.

Nu, fem dagar efter hemkomst är jag på benen igen, men varken snoken eller halsen är helt fria från det slem som verkar ha bestämt sig för att göra sig ordentligt hemmastatt hos Benet. Det som återstår för mig är egentligen bara att vänta och se vad som sker fram till söndag klockan 09.00 då starten går. Antingen är jag med på "riktigt" och satsar på att göra en schysst tid. Eller, så är jag med lite på "låtsas" och joggar runt banan för att få se Berlin från mina Asics och glatt få vinka till den tyska publiken. Eller, i värsta fall, får jag agera påhejare till alla de jag känner som också bestämt sig för att förgylla den tyska huvudstaden med sin närvaro. Vi får se, vi får se...

Är det förkylt?

Skriver följande inlägg liggandes i sängen med nattduksbordet belamrat med spanska medikament, svenskt vatten och mjuka näsdukar. Den kinesiska häxbrygden är slut och jag får nu följaktligen förlita mig till mer gängse bota-förkylning-metoder.

En förkylning som jag lyckades dra på mig de sista dagarna under förra veckans fantastiskt sköna vistelse på ljuvliga Mallorca. En förkylning som får mina stresshormoner att sättas i rörelse. En förkylning som äventyrar höstens stora löprelaterade event; Berlin marathon om exakt en vecka.

Kommer följande sex dagar räcka för att bli kvitt det virus som nu härjar i min kropp? Är det tillrådigt att så tätt inpå en infektion utsätta sig för en så pass fysiskt krävande ansträngning som ett marathonlopp? Finns det någon chans att jag ska kunna deltaga i mitt första utanför-Sverige-lopp den 25:e september? Eller är det helt förkylt?

Livet springer

Just nu springer livet mitt i ett rasande tempo. Det är jobb, familj, marathonuppladdning, semesterresor, möten och hemmasysslor som svischar förbi likt svepande, rörelseoskarpa färgbilder. Och jag försöker hänga med så gott jag kan.

De senaste veckorna har jag mitt i allt detta ändå lyckats få ihop 60-65 löpta veckokilometer i träningsdagboken vilket känns skönt. Dock har en del av passen fått göras på smått udda tider på dygnet vilket gör att uppladdningen ibland kan kännas lite "forcerad", ostrukturerad och med avsaknad av riktig kvalitet.

Bloggandet har också fått stå tillbaka den senaste tiden. Något som jag kan tycka är riktigt förbannat synd, men inspirationen har liksom inte riktigt "fått plats".

Veckan som kommer springer livet dessutom på bortaplan, närmare bestämt på Mallorca. Ett ställe så gott som något för finputsningen på formen inför Berlins 38:e marathon.

På återseende! Eller Hasta la Vista som man visst säger där nere...